Tänkande själ...

Jag tänker alltså finns jag... Eller? Ibland undrar jag vad jag har för plats på denna planet. Jag har aldrig känt att jag gjort någonting speciellt. Jag har mest varit till besvär och känt mig i vägen. Handlat fel och skämts över det. Två mirakel har jag fått till under mina 42 år. Mina två pojkar är bara det mest underbara som finns men jag lyckades inte ge dem den familj jag själv drömt om. Jag hade drömmar i min ungdom, i alla fall tror jag att jag hade det... En dröm om att finns den rätta, den enda för mig... Kanske gifta mig, skaffa hus med en liten tomt, skaffa många barn och njuta av livet. Inget av det fanns väl egentligen på min karta. Jag har känt att jag varit malplacerad redan från barndomen. Aldrig att en kille skulle vara intresserad av en så ful tjej som jag och det hade jag rätt i.

Min stolthet är mina barn. Tyvärr fungerade inte vår relation men det är inget för denna blogg. Efter två barn och 10 år lämnade jag relationen för det fungerar helt enkelt inte för mig. Vi köpte ett radhus, kanske var det en tanke att det skulle bli bättre då... Vårt första barn var ett år drygt, lägenheten kändes för liten... Men det var redan då bortom räddning. Varken han eller jag hade intresse av huset... 

Jag ska inte gå runt och ångra mitt liv. Det blir inte bättre än jag gör det. Sorgligt men sant. Jag är författaren till romanen om mitt liv. Jag valde att skriva om mitt liv som en tragedi, har aldrig gillat komedier direkt, inte råa komedier i alla fall...

Nu vet jag att det kan reta upp andra när jag trycker ner mig själv, jag vill inte gotta mig i andras försorg men när jag mår skit måste det ut. Det är som att välja att skriva eller ingen mer göra. Jag är så trött idag, fattar inte HUR jag ska lyckas genomföra en föreställning. Önskar jag fick försvinna utan att det märktes... Livet är en tristess idag och inget gör mig glad. VARFÖR??