måndag 16 september 2013

Balansgång... livet

När det kryper inombords...

Jag har under flera år drabbats alltför ofta av krypkänslor i kroppen. Idag kan jag förstå varför jag för dem men jag kan inte bli av med dem eller få dem att minska. Känslan av att aldrig räcka till eller göra tillräckligt mycket har funnits inom mig i stort sett hela tiden de senaste 5-10 åren. Aldrig har jag varit tillräcklig på något plan... inte hemma, inte under mina studier, inte på min arbetsplats, inte som vän, inte som mamma. 

Idag blev jag spak när känslan kom över mig för jag tror att nu när mitt liv vänder så ska även detta ge med sig. kanske är det en invand känsla inom mig att känns så här... Men när jag kom hem med barnen så var allt finemang. Inte ens regn och gråväder sabbade min glädje att få träffa barnen igen efter en vecka. Sen satte jag igång tvätten, lagade en enkel middag, hade innan fixat 11 frysta köttbullar till Samuel och en macka till Simon. Middagen flöt på och barnen fick se film efter. Pippi Långstrump valde Simon. Jag tog fram barnens läxor och där sprack allt för mig. Jag känner vanmakt över att jag blir stressad över alla läxor. Hur många gånger jag än får höra att tagga ner, ta det lugnt etc så blir jag panikslagen. Samuels läxor skulle lämnats in idag, så jag vet inte om han "läst" de två småböckerna eller de 17(!) sidorna i läseboken. Den hemliga läxan är klar... Simon har Gud ske lov gjort all läxa utom engelskan så där måste jag skaffa ett konto så han kommer åt boken han ska öva i via nätet... 

När barnen busar i soffan isar sig blodet i mig. Jag får en illavarslande känsla som sprider sig i hela mig. Jag blir svettig och varm. Irriterad och sur... Klagar på barnen, ja t o m skäller på dem när de busar... (sparkas etc i soffan). Jag känner panik över att jag inte meddelat Samuels skola att han kommer sent i morgon och behöver få lunch då. Jag får panik över att jag inte meddelat jobbet (mer än arbetskompisarna) att jag är borta några timmar i morgon och på torsdag för besök med Samuel... Jag får panik för jag känner stressen inför att vistas på jobbet. Det är inte en ok känsla, jag måste skaka av mig den. Det ÄR bra på jobbet... men det är stressigt och oroligt. Jag har blivit helt konstig sedan jag blev sjukskriven för stress och depression för snart två år sedan... 

Jag vet inte längre vad som är rätt och fel. Jag trivs väldigt mycket med livet egentligen men den inre stressen påverkar hela min person och varelse negativt. Vad gör man när livet går emot igen med full kraft... jag har haft svåra perioder då jag haft denna ångest men jag har klarat av det... ända tills jag smällde i oktober 2011 och äntligen tog tag i det... men att vara sjukskriven är inte svaret... Jag måste hitta balans i mitt liv. Inte se allt så stort som jag gör. Det är för tufft för att jag ska klara det själv. Men vem kan hjälpa mig?? Har inte läkarbesök förrän i slutet av oktober, inget samtalsstöd eller annan hjälp att tackla mina känslor som dränker mig... 

Är jag bara larvig? Borde jag ta mig i kragen och rycka upp mig?? 


Inga kommentarer: