Liv med autism

Igår kväll gick första delen i UR-serien "Liv med autism" om Mimmi, ett barn med utvecklingsstörning och autism. Själv såg jag den nyss på UR-play. Det griper tag om mitt hjärta och jag känner en sorg och befrielse när jag ser programmet. Mimmi som har betydligt större svårigheter än mina pojkar berör mig massor. Men jag känner ändå igen mig. För vad gör man som mamma/förälder när man upptäcker att något inte stämmer med den bild av ett barn som på något sätt är myntad sedan länge?? Jo, man söker svaren.

När min äldsta son var runt året så hade han inget språk så till vida att vi förstod honom. Han fick utbrott och låsningar hela tiden. Var det normalt? Ja det är i alla fall vad jag trodde, ända tills han var runt två år. Då blev vi från BVC remitterade till en logoped. Där gick det långsamt med hans språkutveckling. Han parkerade bilar, radade upp dem på långa köer, rev ut alla leksaker och vägrade samarbete... Det tog en tid innan jag förstod... Jag sökte med ljus och lykta på internet. Hittade fakta om autism samt andra föräldrars berättelse... Det blev mitt uppvaknande att min son hade autism.
När så nr två var i gasen som ettåring så var det lättare att förstå varför vissa egenskaper var mer framträdande hos honom :-)

Jag uppmanar er att se filmerna som visas i Svt men också på UR-play. Kunskap är mak! Innan man dömer ut ett barn eller än mer dess föräldrar för barnet inte ter sig som "alla andra" barn bör man allvarligt fundera... Det handlar inte alltid om ett ouppfostrat barn som skriker på bussen. Kanske tänker detta barn annorlunda?? Det tål att tänkas på!

Titta på detta:
Liv med autism, En blick från Mimmi