Höstregn

När jag sitter på tunnelbanan och blickar ut över höstens stilla regn känner jag något av ett missmod. Jag tror att jag uppskattat höstens mörker för att det då är tillåtet att gå ner i varv. En dag som denna är dock jobbig då jag inte kan finna lugnet inom mig. Det bor en inre stress och tomhet som breder ut sig inom mig. Helst vill jag bli ett med mörkret och falla in i en dvala. 

Visst är det så att vi inte är skapta att vara glada hela tiden. Men när allt mitt hopp för stunden dalar så tynger det mig mycket. 

Har träffat min fina Bosse och ätit lunch på Farsta Gård. Det hjälper mig att träffa honom och känna kärleken, även om jag själv är fastlåst, inspärrad i mig själv... Som i ett fängelse! Vad gör man när det blir svart? När det inte går att le eller tänka bort det onda. Nu på väg hem till mina underbara pojkar samlar jag kraft för att inte vara i däck hela kvällen... Det ska bli en bra kväll och en bra helg!