Varför ska livet alltid se så svart ut funderar jag ofta över. Det behöver ju inte vara så eller hur? Det mesta av livet kan vi ju själva påverka tänker jag. Alltid lite klokare efter ett möte med psykiatrin... eller inte.
Idag skiner solen ute och det är ca -7°C. Det är måndag förmiddag eller kanske lunchtid. Detta inlägg började jag tänka på när jag gick från Båtsmannen och hem efter mitt samtal med arbetsterapeuten. Jag får fram var jag tänker när jag pratar med henne. Så enkelt på något sätt. Jag VET ju att det inte är något "fel" på mig även om många av mina symptom visar något annat... kanske en "felkonstruktion" i jämförelse med det som anses "normalt". Jag är långsam, tänker mycket, svårt att slutföra, lite impulsiv att påbörja något annat trots att jag inte är klar med det jag börjat med... "spontanist" kallade Bosse mig :-) Det kanske stämmer, kanske är jag en spontan människa. Det låter ju positivt... Jag har svårt att ta itu med saker som är enkla att genomföra men än svårare att komma igång med det som känns svårt. Ja det är väl inget konstigt?? Eller är det så??
Jag tog också upp mina tankar som mal i mitt huvud om min "försvunna" historia. Dvs att jag har svårt att minnas saker från min uppväxt, även ganska stora förändringar är som bortsopade ur min skalle. Varför undrar jag, är det så svårt att minnas åren i högstadiet, de roliga saker som hände eller de jobbiga... Var det jobbigt på något sätt? Jag vet inte.
Några sommarveckor 2012 ägnade jag mig åt att sitta hos en psykolog, ett par timmar åt gången vid ca 6 tillfällen. Vi pratade om min barndom och mitt liv. Det var en del i den neuropsykiatriska utredning jag genomgick då det fanns misstanke om ev svårigheter inom ADHD/ADD. Det var dels min egen misstanke men även ett psykologutlåtande. Vad lätt det är att misstro sig själv... eller vilja skylla på något "annat"... Jag hade redan då förstått att jag även är HSP(highly sensitive person), och påbörjat min resa genom det som finns att läsa. Jag tog upp det med psykologen som utredde mig men det hade han inget tycke i alls. Han konstaterade bara att mina problem inte var av neuropsykiatrisk karaktär utan kom sig av långvarig nedstämdhet, redan i barndomen. Ja det är mer än jag vet... Var jag nedstämd?? Eller var jag HSP, ett känslig barn som inte fick rätt stöd i livet?
Nåja, i alla fall så känner jag att det är dags att vända blad. Att se livet från den ljusa sidan, att se solen som den källa till liv och värme som den är. Jag kommer inte undan min oro över framtiden, jag kommer inte sluta grubbla eller fundera över livets nyck bara så där... Men jag ska försöka se det positiva med varje dag av mitt liv. För det händer bra saker också. Jag måste själv se till att bygga upp en tillvaro med fina minnen och bilder. Inte bara älta det som kom ur det svarta i min tillvaro.
Jag vet att jag har en tuff resa framför mig. Bara att ta in detta med att vara HSP, att se fördelarna med det är tufft. Jag har alltid känt mig som en udda fågel i alla sällskap, eller känt att jag inte tillhör denna värld. Jag har trott att min person är blyg, rädd för allt, och inte har något att komma med. JA jag är ganska blyg av mig till sättet, men om jag träffar "rätt" människor så blommar även jag ut i samtal om det som intresserar mig och min person.
På mötet med min arbetsgivare på onsdag kommer jag att hålla en ganska låg profil, men försöka vara tydlig med vad jag vill. Även om jag faktiskt inte helt och fullt vet VAD jag vill med yrkeslivet. Jag vet att jag har bra kvaliteter som pedagog, vare sig det är som lärare eller som fritidsledare. Jag vet att jag mycket väl klarar av stora delar av jobbet, i alla fall när jag mår bra. Nu har jag haft oturen att gå igenom en hel del svåra, tunga händelser under ett par år som jag inte har kunnat bearbeta på olika sätt. T ex sorgen över att båda mina älskade ungar har diagnoser. Det var tunga besked att få, även om jag aldrig tvekat att genomgå utredningarna för att få veta. Men jag vet att mina barn alltid kommer att ha sina diagnoser med sig, de kommer alltid ha vissa svårigheter. Om inte samhället förändras och blir mer tolerant mot olikheter så tror jag att det kan bli svårt för dem att hanka sig fram men jag väljer att tänka att det kommer gå BRA för dem!! Min mammas plötsliga bortgång 2010 var också jobbig och svår. Oavsett hur gammal man är så var hon min enda mamma och hon fattas i mitt liv. Hon lämnade detta jordeliv alldeles för tidigt...
Detta inlägg blev långt mer personligt än jag hade tänkt mig. Men jag tror att det hjälper mig att skriva... Kanske finns det folk som tycker det är "fel" att skriva om sina personliga "problem" eller vad jag nu ska kalla detta, men man väljer själv vad och om man vill läsa. ;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar