Jag är glad och nöjd över mitt beslut igår. Det känns som ett steg i rätt riktning. Jag kan inte fortsätta bete mig som att jag är ett offer för all jävulskap som finns i världen. Visst har jag fått utstå en hel del under årens lopp, men vem får inte göra det. I mitt land är det i alla fall fred, jag kan säkert gå på gatan utan att behöva oroa mig för ett skott i pannan eller en bomb som exploderar...
På något sätt handlar det väl om vad som blir av livet. Ska jag fortsätta sitta hemma och känna mig missmodig resten av livet? Nä, det är jag inte beredd att göra. Att jag är en skör människa har jag nog anat under lång tid men valt att tänka bort så gott det går. Det ska jag sluta göra. Bara för att jag är en skör och mer känslig individ än många andra har ingen annan rätt att sätta sig på mig eller trycka ner mig. Jag behövs i denna värld likt alla andra som är HSP. Att vara introvert och tyståten är inte ett hinder. Det som för mig blivit ett hinder är jag inte tycker mig passa in i formen där vi ska vara stöpta. Jag är ingen "tuff" eller hårdnackad människa, jag är mjuk, snäll, empatisk och vänlig. I alla fall i de flesta fall. Men jag vet att jag måste lära mig ryta till som ett lejon ibland. För i denna värld vi lever i går det inte att bara vara "snäll". Det har jag fått lära mig, genom den hårda skolan. Jag har under mitt vuxna liv stött på patrull många gånger. Det har format mig till den som jag varit fram tills idag. Men nu börjar resten av mitt liv. Nu börjar min resa. Jag kommer söka den hjälp jag tror blir bäst för mig. Här i min blogg fortsätter jag skriva om det som faller mig in, så det är bara att hänga med....
Livet för mig är som ett stort öppet hav just nu... ett hav som jag måste bege mig ut på. Min båt är liten och havet är stort... men det är mitt hav och min resa. Just nu vilar havet ganska lugnt i solsken. Hur det blir sen vet jag inget om. Det får framtiden visa...
Bilden ovan är från det underbara Björnö...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar