fredag 28 februari 2014

Årlig kontroll...

Befinner mig på Astrid Lindgrens barnsjukhus tillsammans med Samuel och hans pappa. Vi är på neuropediatriken avd Q82 Dagvården för scanning/ultraljud på urinblåsan samt registrering av kissmönstret. Nu är klockan 12 och Samuel har hunnit äta köttfärssås och pasta kl 9.30, druckit lite, kissat en gång.... Sen har han tittat på Smurfarna, ätit en stor bulle och druckit päronjuice. Nu har vi varit inne hos doktorn. Allt bra förutom lite stramhet i vristerna p g a tågången. Bör stretcha varje dag, två  gånger om dagen. Nu ska Samuel äta lite mer, dricka mer mjölk. Sen kanske vi hinner ner till lekterapin. Förhoppningsvis kissar han en gång till... Lite mer än förra gången. 

Sista bilden här har vi precis kommit och Samuel önskade makaroner till frukost. Detta är kl 9.30 och han åt en riktigt stor portion... 

Idag har Samuel inte tagit sin medicin och det märks. Han är speedad och rörig. Överallt och ingenstans samtidigt men han verkar trivas ändå! Pust!! 

Nu kom lunchen....









söndag 23 februari 2014

Söndag den 23 februari

Idag var första dagen som det kändes som att våren verkligen är på ingång. Knopparna på träd och buskar börjar bli gröna och stora, solen värmde upp luften. En riktigt fin dag alltså.

Dagen till ära fikade vi på Delselius nere i centrum med Lotta och hennes döttrar Kim och Lollo. Lollo träffade vi(jag, Simon och Bosse) av en slump nere i centrum i fredags och då vi beställt varsin CD-skiva med Lollos sång på så stämde vi träff på Delselius inte bara för att fika och snacka utan också betala skivorna :-)

Samuel som var ganska spattig på morgonen var inte alls i form. Tystlåten, tillbakadragen och verkade lite låg... Han åt inget på morgonen hemma, han ville inte ha sin juice och bulle på caféet. Inte undra på att det krampar lite i mammahjärtat... Min lilla pojke! Ibland vet jag inte om medicinen påverkar honom negativt... visst blir han lugnare, men så här låg som han blir gillar jag inte.

Att träffa Lotta med familj är alltid trevligt. Jag är oerhört tacksam att Lotta överlevde sin svåra sjukdom och de komplikationer som kom av den... Hon har gjort så stora framsteg och har ett riktigt jävlar anamma inom sig! En annan hade nog dött i samma situation. Två veckor på intensiven och hjärnblödning på det... mer än åtta veckor i sjukhussäng, svårt sjuk...

På vägen hem passerade vi tunneln upp mot Munkmora förskola och pölen var lika stor som vanligt... Bosse och pojkarna dök i och började gräva i rännan med pinnar för att få vattnet att rinna.... en riktigt härlig vårkänsla kom över oss då... nu ska all snö bort och det ska börja knoppas, bli grönt och blomma. Eller hur?

http://www.youtube.com/watch?v=SgBA_PK-HV0

http://www.youtube.com/watch?v=NBS7E45Gz5A







fredag 21 februari 2014

Nytt fokus

Jag vaknar... jag blickar ut över mitt liv som det varit så här långt... Det har varit en resa som gått i en bergochdalbana... Ganska så jobbig resa mången gång med djupa dalar nedåt. Men det är väl ändå inte allt? Jag inser att jag i så många år sett mitt liv med svärtade glasögon. Det har varit pest och plåga många gånger. Jag har inte sett några glädjeämnen direkt även om jag har fått uppleva mycket gott... Inte minst mina barn som är det största jag varit med om.

Jag står inför ett vägval. Ett vägval som är avgörande för mitt liv, för min familj, mina barn... Jag står inför livsavgörande val, jag inser det. Jag har i många år kämpat mot dessa val, stretat vidare i denna karga värld som mitt liv känts. Jag har stretat mot mina innersta känslor och slagits med näbbar och klor mot mina demoner.

När jag för några år sedan hörde talas om att man kan vara högkänslig, dvs HSP, highly sensitive person och om hur det yttrar sig, påverkar ett liv etc så kom jag tillslut hem. Att vara HSP har till viss del påverkat mig negativt då jag inte förstått det och kanske inte heller fått förståelse för detta varesig när jag var barn eller nu som vuxen. Det är lätt att blanda denna personlighet med diagnoser av olika slag...  För min del tror jag att min högkänslighet gör mig mer benägen att dra ner mig i djupa tankar och funderingar om existensiella frågor. Kan det vara så?? Blir man som HSP mer känslig för att bli nedstämd? Ja jag har förstått att det kan vara så. Allra helst om man inte fått förståelse för sin person under uppväxten eller fått den omvårdnad som man behöver. Jag säger inte att min barndom var dålig, men kanske var jag ett svårt barn att förstå? Svaren kommer jag aldrig få, men frågorna kvarstår.

Idag har jag kommit så långt i mitt funderande att jag insett att det behövs stora förändringar i mitt liv för att det ska bli drägligt eller t o m ett BRA liv. Jag måste inse att jag inte passar in helt och fullt i denna värld. Jag kan inte helt sätta tummen på vad som gör att jag har svårt att hitta min plats i denna värld... Denna tillsynes ofta ganska grymma värld. Jag söker för fullt meningen med livet. Meningen med mitt liv, varför jag kom till denna värld. Är det rätt att söka? Kommer jag finna något meningsfullt, utöver att finnas för mina barn? JO, det kommer jag göra. Men jag är inte där än!

Just nu trivs jag med livet! Varför kan man fråga sig? Jo för jag orkar vara mamma till mina barn. Jag orkar fixa hemma, städa, laga god och varierad mat, umgås med barnen på ett ganska nytt sätt för mig. Jag har varit så trött under många år, men blundat helt för den trötthet som sedan slog ut mig. Men i dagens samhälle är det inte ok att vara slutkörd, i vårt samhälle är det inte ok att vara avvikande. Jag vågar påstå det för jag vet att det är så. Självklart menar jag inte att alla som är annorlunda på något sätt far illa av det, men jag ser hur personer som faller utanför ramen behandlas... Jag kan se på hur andra ser på mina barn t ex när vi är ute... Något av dem kanske får ett utbrott för att något gått snett... det kan vara en skitsak för andra men katastrof för mitt barn. Ett exempel är när Simon skulle köpa en glass och den inte fanns i affären... Hans värld rasade, han fick ett utbrott utom denna värld och folk glor ögonen ur sig... Ett annat var när Samuel fick ett stort utbrott på tunnelbanan och det fanns folk som helst ville ge honom på käften, en sjuåring...

Att jag är som jag är måste både jag och andra acceptera. Jag är HSP och introvert. Jag har sett mig som blyg hela livet men jag kan ju både stå på scenen och prata inför folk. Jag ogillar fester och andra sociala tillställningar och jag har problem med andra sociala kontakter. Men jag är inte som jag länge trott, dum i huvudet! Jag är jag och visst finns det saker jag måste klara av bättre än jag gör idag och det kommer jag se till att få hjälp med...  Jag kämpar på helt enkelt... Nu väntar läkarbesök och snart möte kring min arbetssituation. Att vara eller inte vara det är frågan... Hur det kommer sluta vet jag inte, men det måste bli bra. Jag vill hålla livet ut så att säga... jag vill uppleva mina barn, kämpa tillsammans med dem genom skola och liv... De har en tuff framtid att gå till mötes. Det är inte lätt att ta sig fram i världen, inte blir det lättare av att tvingas tampas med det som mina barn måste klara av...

Vad är då kontentan av detta! Jo att jag måste sluta vara rädd för allt som livet innebär. Det är inte slutet, det är början, en ny början... jag måste ge mig själv en chans till... Jag måste ge mig själv chansen att lyckas... om ingen annan tror på mig måste jag försöka tro på mig själv! Jag ska klara detta!


torsdag 20 februari 2014

Ahlgrens bilar

Jag fick någon form av sockerbegär efter min sena lunch idag... Passade då på att vräka i mig en halv påse Ahlgrens bilar. Det ångrar jag! I övrigt ångrar jag inget jag gjort idag!
Morgonen med ungarna var kanon... Lite bråk med Samuel runt medicinen men han tog den! Ute hade snön brett sin vita skrud... Vet inte vad jag ska tycka om det! Vi kom iväg i tid. Taxin var lite sen men jag och Simon hann med 8.35-bussen :-) Såg att det ryker ur den höga skorstenen nu och de tog bort stängslen för någon dag sedan. Pannan vekar alltså vara fixad!
Lämnade av Simon på buss 474 till skolan och satte mig själv på nästa 425X in till Slussen. Föräldrakursen på ADHD-center, sista lektionen om vad samhället kan/bör/ska göra/hjälpa till med... Skoldagen och annat matnyttigt! Återkommer...
Fick skjuts till Mölnvik av en av kursdeltagarna, mamma till en Ludvig i Hemmesta. Kul med nya kontakter!! :-)
Hämtade ut Samuels medicin. Trodde den skulle vara gratis men tji fick jag! 1060 kr gick den på. Två månaders förbrukning. Suck! Högkostnadsskyddet slutade gälla den 18/2, alltså för TVÅ dagar sen. Dubbel suck!
Sen gjorde jag något jag inte trodde jag skulle behöva göra igen... Det var länge sen sist. Då var året 1993... Men nu är nu. Mer om detta vid annat tillfälle. Jag måste komma till insikt om VAD det innebär för mig och min framtid!
Promenerade hem uppför backen, skrev lite... Glömde lunchen i micron, åt och tryckte sedan i mig Ahlgrens bilar. Inte mitt smartaste drag!
Mötte Simon i centrum kl 16.20, nu är vi hemma. Samuel är väl på G och pannkakssmeten väntar på att stekas till goda, fina pannkakor. Ha det gott alla!

onsdag 19 februari 2014

Megamiss i protokollet!

Tror ni jag hade skrivit in att Samuels skola stängde kl 15.00 idag?? Tror ni jag blev skraj, panikslagen och stressad när taxichauffören ringer mig kl 15.30 och jag sitter med en urdrucken latte i väntan på att jag ska ringa hem Simon från skolan?? På Delselius kan jag tillägga då... Jag var INTE hemma! Han står då utanför min port med Samuel och tre andra skolbarn i bilen. PANIIIIIIK!!!!! Men det löste sig trots allt och Samuel fick skjuts ner till centrum. Kommunikationen med chauffören blev lite virrig men tillslut hittade jag Samuel. Han ville ha en glass då vi var till affären och idag fick han det... mammas hjärta! Nu är middagen uppäten, morötterna likaså. Det är lugnt här hemma, vi kom hem ordentligt och Simon har gjort klart hela sin läxa! Ibland är det gott att leva trots allt! 

F**k köttbullar och makaroner!

Klockan är 14:55. Ska hämta Simon om en timme... Ska bli skönt att få hem honom! Kanske reagerar han på att det faktiskt är lite lite städat hemma ändå! Jag kämpar faktiskt även om det inte syns, inte märks.


Nyss kommen från ytterligare ett möte med min arbetsterapeut. Ett BRA möte! Det kom att handla om hur vardagen är, om hur det går med jobbet, tavlan på väggen hemma i köket och barnen. Jag är ärlig och öppen! Jag mår bättre, jag orkar med barnen mer nu, har lust och ork att planerar middagar! Fan, det är skönt ju! Fuck köttbullar och makaroner! 

Men jag tar förstås upp oron med jobbet, arbetsförmågebedömingen som företagsläkaren står för(den var hon lite frågande till...) Hur får jag förståelse om VAD som gör att mitt arbete blir så betungande? Jag är inte dum i huvudet! Inte inkompetent(i alla fall inte i mitt arbete med barnen i skolan. Möjligen finns det områden som jag kan utveckla mer... Jag vet det!!


Avslutningsvis så talar jag om att jag fortfarande känner en rädsla av att vara utdömd på min arbetsplats. Mina misslyckanden, min status... Inte så bra kanske. Jag vet ju att det bara är ett par år sedan jag ombads byta arbetsplats! Sopa problemen under mattan så att säga! Så kändes det! Jag är helt klar med att mina val och mitt agerande är av största vikt nu! Det är resten av mitt liv det handlar om! Jag VÄGRAR bli ett socialfall med ciggen i handen sittandes på balkongen dagarna i ände! Jag ska jobba!!! Men det måste vara RÄTT!!


Sen fick jag underbar hjälp av min arbetsterapeut med en sak jag varit orolig över som jag ska ta tag i i morgon! Förekomma läkarna och övriga! Vad avslöjar jag inte här!! Det återkommer jag med om det bär frukt! 


Just nu känner jag mig stark! Mina problem må vara små i det stora sammanhanget... Kanske borde jag tänka mer på resten av världen, barnen i Ukraina, Syrien etc... Kanske har det inget i min blogg att göra men oron i världen påverkar mig och finns ständigt närvarande i mina tankar... Var bara tvungen att få med detta när jag funderar över livet i stort! Jag kan känna att jag trots allt är lyckligt lottat som är född här... 

tisdag 18 februari 2014

One of these days...

Suck! Hur jag än försöker så är all lust att göra saker borta. Jag flyttar runt sakerna här hemma i hopp om att få ordning i klädkammaren men jag blir bara mer beklämd över att jag har så mycket att placera på "bra" ställen. Var är de?? Jag har blivit bättre på att göra mig av med saker men så snubblar jag över en hög med papper, minnen från svunnen tid och så är det kört. Jag har insett att jag kastat bort ganska mycket under de senaste åren och nu kommer det tillbaka... Mina gamla kassettband t ex. Eller mina gamla videoband med inspelade TV-program. Jag har en gnagande känsla i magen, som om något kryper omkring därinne. Något saknas!!
Jag känner  mig mer eller mindre knäpp i skallen över att känns som jag gör, men det ÄR hemskt att kasta saker som det finns "minnen" kopplade till... för vad är mitt liv utan minnen?? Jag har kämpat i flera år nu med att få kontroll över delar i mitt liv som är borta. Tänk om jag då kastat bort något av värde. Tänk om jag kastar något av värde nu?
Hur långt kan det gå? När blir jag färdig med detta? Jag har i åratal plockat med mina saker jag sparat. Vid tillfällen rensat bort en del men sparat mycket. Jag har fortfarande massor av pärmar med papper av alla de slag... Nu vid senaste rensningen slängde jag flera år gamla fakturor, skattepapper, pensionspapper, lönebesked och papper från FK. Det gjorde inte så ont i mig att skiljas från dem så det var väl det lätta få undan. Nu väntar resten av högarna på sin beskärda del av genomgång... Jag har lådor med fotografier, lådor med tidningsklipp, lådor med tester jag själv skrivit och mängder med andra "viktiga" papper... Jag hade planer att sätta foton i album, göra klippböcker av tidningsurklippen etc. Men inte blev det av...
Det sorgliga i det hela är väl att se barnen växa upp i detta hem som av och till blir som en soptipp fast utan illaluktande matrester och förpackningar... för jag samlar inte på sopor, äggskal eller andra hushållsprodukter... Jag vill inte heller ha ett kliniskt rent hem... det ska vara lite lagom av allt... Men jag vet att jag inte vill ha lådor fulla med papper  av olika slag, foton som skräpar eller gamla saker jag inte har någon nytta av...
Anne, det är dags att skärpa sig nu!!
V-rum 1  V-rum 2V-rum 3
Några exempel hemifrån... Inget jag är stolt över kanske men det är väl bara att ta mig i kragen, gräva mig ner i högarna och ja, förhoppningsvis bli av med något och kanske få in lite i pärmar i alla fall...

måndag 17 februari 2014

Jäkla virus!

Fått virus i burken :-( dvs i datorn då... Min fina nya HP! Har Telias antivirusprogram installerat men inte säger det ifrån... Bosse märkte det hela då mina webbläsare ändrat utseende... Så nu sitter fina B och försöker få bort viruset... VUZE var smittkällan, med andra ord inget säkert att installera. Men att Telias antivirusprogram inte fungerar bättre genom att varna är dåligt!!! Vad ska jag då med ett virusprogram till om det inte varnar mot dessa virus. Suck!
Idag har vi sett den andra och avslutande delen av "Ettor och nollor". En bra serie faktiskt... Intressant historia och bra skådespel. Och att Kent har skrivit musiken är väl ett stort plus!! Sen efter passade vi på att se "House of Cards" på Netflix. Gosse vad det var spännande... Första avsnittet, första säsongen. Det blir fler avsnitt av den sen!! Serien började lite segt men fan vad bra den var!
I morgon(idag) kommer barnen hem!! Det blir fint att träffa dem igen... Saknaden kommer alltid mest framåt helgen, så skönt att de kommer hem efter skolan i morgon!

20140217-002013.jpg

20140217-002034.jpg
20140217-002044.jpg

Lektion 4: Så kan du förebygga och hantera konflikter

Lektion 4
Så är veckans träff på ADHD-center över. Massor av nya infallsvinklar och kunskap har vi fått trycka i oss under de tre förmiddagstimmarna. Idag handlade lektionen om konflikter, att förebygga och hantera dem. Vi fick diskutera mycket i grupperna och det är sannerligen inte alltid lätt att se eller komma fram till olika situationer hemma. Vad då konflikter? Inte har jag några konflikter med mina barn?? Eller?? Jo, visst förekommer det konflikter i min familj och med mina barn. Att lösa konflikterna med barn som har ADHD eller autism ställer stora krav på mig som förälder. Större krav än ni kan ana. Dessa barn tänker annorlunda, utvecklas senare, har ett mindre "fönster" mot världen än andra barn har. De kan inte ta till sig av förmaningar på samma sätt som ett normalt utvecklat barn.
Men när jag sitter där, i gruppen och funderar över de frågor vi får så är det inte självklart vad som är en konflikt eller inte, eller vad vi har för regler hemma, uttalade eller outtalade... Men jag kommer till det... jag kommer gå igenom punkt för punkt som jag gjort tidigare. Då får både jag och även du som råkar läsa detta bättre kunskap om hur vi måste tänka när vi har med barn eller andra personer som har ADHD eller någon annan funktionsnedsättning.
Först ut var ett kort samtal i gruppen om läxan vi skulle göra... Jag hade att berömma och uppmuntra min son, eller snarare båda barnen. Jag har hållit mig till uppgiften ibland men jag har haft svårt att ignorera det som inte varit bra eller rätt... lätt att förmana mer än man bör göra. De andra i min gupp hade bl a haft samma uppgift som jag, men någon hade också fokuserat på att få till goda stunder tillsammans med sitt barn.
Nu till de strategier vi gick igenom för att bättre förebygga och hantera konflikter med våra barn. Självklart blir det utifrån ålder samt mognad och utveckling av barnet. För att kunna hantera konflikterna tillsammans med sitt barn måste man ha en mycket god relation. Så innan vi kan börja praktisera detta hemma MÅSTE vi ha fått till en bra relation, vilket vi kan få genom de strategier vi gått igenom under förra lektionen.
Första strategin: Analysera konflikten Konfliktsituationerna med barnet kan förstås vara många och olika. Men jag måste nog säga att listan som presenterades på kursen var ganska klockren. Konfliktfyllda situationer kan vara: att komma upp på morgonen, måltider, läxläsning, komma i säng på kvällarna, övergångssituationer, sysselsätta sig på egen hand, hjälpa till med sysslorna, besöka affären, träffa släkt och vänner. Det är en gedigen lista och då finns förstås inte alla situationer med, men jag kan känna igen alla :-)
När vi då ska till att analysera en konfliktfylld situation så måste vi börja med att kartlägga situationen genom ett antal frågor. Viktigt är att:
- Skriva ner vad som händer.
när det händer och hur det yttrar sig.
- Vad som utlöser konflikten och vilka konsekvenserna blir måste vi också reda ut.
Hur påverkar ADHD:n?
Sedan när vi analyserat dessa frågor så måste vi förstås förebygga att konflikterna inträffar. Och OM de inträffar måste vi veta hur vi effektivt ingriper. T ex kan det gälla barn som är utåtagerande, som lätt blir arga. En vanlig situation i skolan är när barnen ska gå på rast eller komma in från rasten. Trängsel i hallen är en klassisk situation när barn med ADHD kan agera utåt och bli arga på kompisarna. Inte för att de medvetet vill bli det, men kanske blir de av misstag knuffade och då tänder det till... Det är ett exempel som man bör jobba förebyggande i skolan. Hur man kan förekomma trängseln och förhindra utbrott. Hemma kan det förstås handla om helt andra saker... klä på sig, komma upp ur sängen etc. Konflikter duggar ibland mycket tätt när man lever med ADHD i familjen!
Nästa strategi för att underlätta vardagen hemma är att ha tydliga och enkla regler.
- Få och enkla regler som är lätta att följa
- Göra reglerna tydliga - koppla till bestämda situationer
- Gör överenskommelse med barnet
- Skriv ner regeln och placera den synligt
- Påminn ofta
- Beröm konsekvent när barnet följer regeln
Vi fick i gruppen prata om vika våra regler hemma är. Hur många regler har vi för våra barn, både uttalade och implicita(outtalade) regeler, sådana som vi förväntar oss att barnen följer men som vi inte pratar om. Fy fanken vad svårt det är att komma fram till hur många regler som vi har hemma, egentligen! Vissa saker är ju så självklara som att man inte ska hoppa i soffan. Hur många gånger har jag inte sagt till barnen att "ni får inte hoppa i soffan!" Men det går inte hem hos dem. Jag måste helt enkelt formulera om min regel till "I soffan sitter man!" Då VET barnen vad de ska göra i stället! Säger jag bara hoppa inte så vet inte barnet vad det ska göra i stället. Jag måste hela tiden tänka på att det inte är självklart för mina barn!!!
Ibland måste vi faktiskt ta till lite speciellt metoder för att våra barn ska göra det som andra barn gör utan att tänka, även om det förstås finns alla unika situationer även i alla familjer... När det gäller väckning och morgonrutiner är det inte ovanligt med att barnen måste få frukost på sängen, kanske en speciell morgonrock, musik på eller  något annat. Samuel väcker jag bäst genom lite bus och kel... Han gillar att bli killad under fötterna och kliad på ryggen. När han var yngre bar jag upp honom till soffan för att få upp honom på morgonen. Han är mycket morgontrött och är mer kvällspigg... ingen bra kombination när man ska iväg kl 7.15 på morgnarna... Så det gör jag varje morgon med honom när han är hos mig...
Att förebygga genom planering är nästa strategi för att förebygga konflikter.
- Förbered barnet på situationen genom att berätta vad som ska hända i förväg
- ge barnet tydliga anvisningar för vad det ska göra i situationen - skriv ned vid behov
- Sök samförstånd med barnet - be barnet upprepa vad det ska göra. Uppmuntra!
- Påminn strax innan det är dags
- Beröm barnet under tiden och efteråt
- Ignorera mindre "misstag"
Här fick vi två ganska gripande berättelser från två familjer. Båda barnen i dessa fall hade vid ett tillfälle mått så dåligt att de tagit en kniv i köket för att ta sina liv då de mådde dåligt. I båda fallen så tog deras mammor kniven och påpekade att den används till annat... Inget mer, vilket i båda fallen gav samma resultat... det har inte hänt igen... Men jag kan förstå den rädsla och chock man som förälder går igenom... Det viktiga är att till viss del ignorera beteendet men också behålla lugnet, vilket är nästa strategi...
Bevara sitt lugn... Att i stundens hetta behålla sitt lugn är lättare sagt än gjort. I alla fall för mig som har en kort stubin, blir lätt arg och då får svårt att kontrollera mina känslor och mitt agerande. Det går bättre idag men fortfarande lackar jag lätt ur och blir förbannad. Tyvärr!
Men jag förstår förstås att det är av stor vikt att behålla sitt lugn i en konflikt med sitt barn. Det är inte av godo att brusa upp, skälla etc när barnet inte gör det man vill eller förväntar sig... Hur stressad jag än är försöker jag idag behålla lugnet... t o m när vi ska iväg på morgonen, även om det är tufft.
Att bevara sitt lugn:
- Tänk på att du är modell för ditt barn
- Ta kontroll över situationen
- Låt inte barnet "driva dig till vansinne"
- Tänk lugnande tankar - räkna till tio
- Tolka inte barnets beteende personligt
- Uppträd lugnt, neutralt och bestämt
- Använd få ord och förklaringar
- Ge inte efter för provokationer och protester
O yes! Inga problem med detta alls... klart som korvspad eller hur? :-)
Näst ut är är att välja sina strider:
-Acceptera ofullkomligheten
- Prioritera bort onödiga strider
- Undvik att ge negativt beteende uppmärksamhet
- Bestäm vilka irriterande beteenden du kan överse med
- Bekräfta om barnet följer dina uppmaningar - strunta i protesterna
Jag är van att välja mina strider. Jag får helt enkelt ofta acceptera att mina barn inte gör vissa saker som jag kanske förväntar mig att de ska göra då andra barn i samma ålder klarar av det... Som när barnen var små och jag åkte buss med dem. Jag kunde inte strida med dem om vart de skulle sitta. Båda hade väldigt bestämda åsikter, ville sitta vid fönstret etc. Att det inte alltid gick är förstås självklart beroende på hur många de övriga passagerarna var förstås, men att tvinga dem sitta på en icke accepterad plats för dem innebar skrik, slag och sparkar hela resan. Ville jag strida om det?? NÄ jag vägrade göra det. Detta är ett exempel på hur svårt det kan vara att resa med barn som har lätt för att låsa sig.
Näst sista strategin för denna lektion är att sätta gränser när det behövs. Eller snarare att sätta gränser effektivt.
När det gäller gränssättning för barn som inte har ett bra arbetsminne och svårt med många saker på en gång är det förstås bra att inte välja ut för många beteenden att fokusera på när det gäller att sätta gränser. Då blir det för svårt för barnet att klara av det hela på ett bra sätt.
- Ingrip genom att ta barnet ur konfliktsituationen
- Hjälp barnet till en plats att lugna ner sig
- Uppträd med lugn och fasthet
- Trappa inte upp konflikten
- Genomför ingripandet "hela vägen"
- Undvik diskussioner och förebråelser
- Var förutsägbar och konsekvent
Sista strategin som kanske också är den svåraste att använda sig av är gemensam problemlösning.
Att tillämpa gemensam problemlösning:
- Vilket är problemet?
- Vilka olika lösningar finns det?
- För- och nackdelar med olika lösningar
- Välj EN lösning
- Planera för genomförandet
- Prova lösningen
- Utvärdera resultatet - modifiera eller prova en annan lösning
Detta är ett sätt att öva exekutiva funktioner, detta vardagliga som de flesta klarar av utan särskilda problem. För barn med ADHD och autism (mm) är detta svårt att klara av. Detta kan vi först göra när barnet är lite äldre då detta genomförs tillsammans med barnet. Ett exempel på problem att lösa på detta sätt kan vara att "mamma tjatar vid sänggående"(OBS! Inget fokus på att barnet inte lägger sig "rätt" tid). Det ska alltså vara ett GEMENSAMT problem som båda tycker är svårt/jobbigt. Barnet tycker inte att sent i säng är ett problem, men tjatet om sänggåendet kan vara ett problem för båda. Barnet gillar inte att höra mammas tjat och mamman är trött på att behöva tjata... kanske är en lösning att mamma säger till en gång, låter bli att tjata och barnet lägger sig när det är redo... vad vet jag? Denna strategi kommer att få vänta ett tag... jag har mycket kvar innan jag är där!
Nu är det bara en lektion kvar på föräldrautbildningen. Den kommer att ta upp vad samhället kan ställa upp med, skolan etc. Detta är något som vi föräldrar är i ständig strid med... Barn som kränks på olika sätt i skolan p g a okunskap t ex är väldigt vanligt. En familj vars barn hade vikarie i skolan samt att resursen fick höra att barnet minsann måste ha problem som inte klarade av att lyssna... Vikarien hade inte fått information om att barnet hade ADHD. Hon blev sur på barnet då det påpekade att man som lärare inte fick hålla på med mobiltelefonen på lektionen... Jag är glad att min yngste son nu går i en specialklass med mer kunskap inom dessa diagnoser, även om fokus kanske ligger på autism. För storebror väntar nu nationella prov i svenska och matematik. Han "klarar av" vanlig klass men om sanningen ska fram är jag inte helt säker på att han trivs i den stökiga miljön. Han har vad jag vet inget särskilt stöd, inget åtgärdsprogram... trots att han inte når alla kunskapskrav som förväntas. Till nästa läsår får vi fundera om det är rätt för honom. Jag hoppas han klarar kraven i år tre, men han får ingen som helst social träning i skolan och han har svårigheter att samarbeta och muntligt förklara saker... Det var en liten parentes på lektionen... Jag måste säga att dessa föräldrakurser är guld värda!

fredag 14 februari 2014

Bristande kommunikation

Ibland undrar jag hur jag själv tänker eller rent av fungerar inombords, i min hjärna... hur det kommer sig att jag många gånger hamnar i ett känslomässigt läge då jag inte klarar av att prata med andra. Idag hamnade jag åter i läget att jag blir tyst... som en mussla sluter sig hela jag och inom mig bankar tankarna hål i skallen. Det är på något sätt då jag verkligen behöver prata, öppna mina kanaler och nå ut till världen.
Idag ska jag ge mig i kast med att försöka beskriva vad som händer inom mig. Jag har idag kommit så pass långt med mig själv att jag blir arg och frustrerad när detta händer. Det är som att jag inte kan styra mig själv inifrån. Känslorna slår larm i hela min kropp. Jag blir som en fallfrukt som tappar greppet om trädet, faller hårt mot marken och krossas.
Jag kan finna mig själv i detta tillstånd utan att egentligen själv förstå anledningen. Då faller jag tillbaka i tankar som att jag är en riktigt nobody, och visst, det är jag ju faktiskt... i alla fall inom vissa av mina referensramar, men det är en annan historia. Mina tankar ältar runt det som alltid kör runt i mig... Värdelösheten breder ut sig som en stor tyngd inom mig, jag tappar tron på mig själv och min framtid. Jag förlorar genast mark som förälder till mina barn och tror att allt går åt skogen. Jag tvivlar på kärleken och livet i stort... Jag blir världens egoist...
Jag har insett att jag när jag hamnar i detta tillstånd blir väldigt tystlåten, jag drar mig undan och helst vill jag gömma mig och inte alls vara i sällskap med andra. Ändå är nästan det enda som hjälper sällskap och några vänliga ord... Självklart så kommer jag ur det hela över tid, men det är skönt ibland när jag får en klapp på axeln och några värmande ord eller utmanande frågor... Jag är oerhört tacksam över att min man inte räds att fråga eller ställa krav på mig...
Annars kommer jag ut ur detta enligt mig både knepiga och patetiska tillståndet genom att lyssna på musik och spela mobilspel... Jag vet att det är larvigt, men jag har en svaghet för mina mobilspel och kan harva dem länge, länge, länge... Det blir som att ångesten tillslut flyr bort bara jag får fokusera på  något annat. Kanske  borde jag hitta andra vägar att leva mitt liv på. Till viss del har jag förstås gjort det. Mitt största problem idag är att orka styra in på andra linjer.
bubble witch bubblebust_2 candy crush
Så spelen ovan blir ett sätt att distrahera mina tankar... kanske inte det mest produktiva men jag har lätt att snöa in på saker...
Jag vet att en del av mitt sätt att reagera på har med att göra att jag är en känslig person, att jag är HSP. Jag vägrar släppa den tråden av mitt liv, för jag vet att det är viktigt för mig att förlika mig med tanken att jag har ett känslig sinne. Småsaker som andra inte ens märker reagerar jag starkt över... jag behöver många pauser i livet och när livet stressar på så kan jag få svårt att hänga med. Då hamnar jag oftare i mina låsta känslolägen och tappar fotfästet.
Hur får man då balans i sitt liv? Jag har varit borta från mitt jobb sedan i december. Det tog mig lång tid att vända min negativa spiral denna gång... men jag har lyckats nu. Tid för mig är ovärderligt och får jag inte tid till återhämtning så faller mitt liv i bitar. Jag har läst på mycket om HSP och något som jag förstått att jag behöver för att överleva och må bra är ett lugnare tempo i livet, kanske en mindre stressig tillvaro helt och fullt... kortare ledigheter i stället för långa semestrar.

Gripande levnadsöden

Två kvinnors öden har gripit mitt inre under de senaste dagarna. Den ena en för mig trots allt välkänd artist, den andra totalt okänd för mig. I onsdags såg vi filmen Monica Z. En gripande film om ett människoöde... ett liv som tragiskt slocknade i maj 2005 då Monica Zetterlund brändes ihjäl i sin lägenhet. När jag nu sett filmen finns bara ett måste, att läsa hennes memoarer. 
Igår sändes Tom Alandhs dokumentär "Och förlåt oss våra skulder" om prästdottern Inger Svensson som själv vigdes till präst i december 1969 efter en svår prövotid under sina år av teologistudier i Lund. Hon blev den fösta kvinnliga prästen i Växjö stift och detta med stora motsättningar bakom sig. Idag är hon bortglömd av många och ligger begravd i en anonym grav tillsammans med sina föräldrar. Hon avled endast 51 år gammal med en utsliten kropp efter ett liv av missbruk. Denna dokumentär var djupt gripande. Se den!! 

torsdag 13 februari 2014

Ingen fukt i badrummet... men

Idag gjordes äntligen fuktmätningen av mitt badrum. Min fina särbo mötte upp killen som skulle fixa det då jag var på föräldrautbildning på ADHD-center. Badrummet osade som vanlig men någon fukt visade det sig inte vara. Dock förekommer stor risk för fuktskador i och med de många borrade hål som tidigare hyresgäst ställt till med. Det är runt 60-70 borrade hål i väggen som är tätade med något "klet" och det gick genom Värmdö Bostäders besiktning. Undrar vilken utbildning den som utför besiktningen har?? Se några exempel nedan:
badrum 2badrum 5
Lukten som fastighetsskötaren inte kunde lokalisera bättre än att det kunde vara handfatet, vattenlåset eller möjligen fukt-/mögelskador beror med 100 % säkerhet på ett felaktigt vattenlås. Bara att ringa Värmdö Bostäder igen då och be dem skicka en rörmokare denna gång så att jag får bort avloppsdoften i badrummet. Hela vintern har fönstret varit öppet och det är som att gå på utedass inomhus. Vad gäller badrummet i övrigt så dokumenterade besiktningsmannen badrummets fel och brister, dvs alla hål och den sönderskurna tapeten. Toalettstolen som kommer från Villeroy och Borch verkar vara en udda fågel. Under alla år som han inspekterat badrum så har han inte sett något liknande... inte jag heller och toaletten är en katastrof. Spolar dåligt och skiten bokstavligen fastnar på kanten som inte är under vatten... Suck! Jag hoppas att Värmdö Bostäder tar tag i problemet och att de gör något åt saken, men jag vet inte om jag är villig att få höjd hyra för att få ett förstört badrum renoverat... Det är ju inte jag som fixat alla hål i väggen, ev bytt ut toastolen, tagit med mig handdukshängare, badrumsskåp, toalettrullehållare mm. Det antar jag var den tidigare hyrsegästen som enligt grannar borrat frenetsikt i väggarna.

tisdag 11 februari 2014

Lektion 3: Så hjälper du ditt barn att fungera bättre i vardagen!

översikt lektion 3
Lektion 3: Så hjälper du ditt barn att fungera bättre i vardagen!
Så har jag varit på den tredje lektionen på ADHD-center. Det är verkligen givande att få detta stöd. Jag har ganska bra koll på vad denna diagnos betyder och hur den visar sig. Men att få träffa andra föräldrar som står inför samma problematik som jag gör betyder massor. Att vi sedan får tips på hur vi kan underlätta vardagen för våra barn och för hela familjen är förstås värdefullt. Att leva med barn som har dolda funktionsnedsättningar ÄR tufft många gånger. Vi måste i större utsträckning kämpa för att våra barns ska må bra och klara sig i samhället. Samhället är inte anpassat för alla! Det är tyvärr en sanning utan modifikation.
Jag vet inte hur många gånger jag tänkt att jag är en curlingförälder som sopar golvet framför mina barn, som gör ”allt” för dem och inte tillåter dem bli sina egna. Något jag måste lära mig att hantera är att jag faktiskt måste göra mycket av det jag gör för mina barn. De är annorlunda, utvecklas inte i samma takt som andra barn, de behöver mer stöd i vardagen och de måste jobba mycket mer än andra barn för att klara av sin vardag.
Att hela tiden få höra gör inte så, gör inte si, NEJ NEJ NEJ!!!!! Det är vardag för barn och ungdomar med ADHD. De gör ofta fel, de klarar inte av att sitta på sin plats. De orkar inte fokusera på något som är svårt eller tråkigt. De är impulsiva och drivs av det som intresserar dem. De störs lätt av ljud och annat omkring dem. jag vet hur det är, jag är själv lättstörd och har svårt att fokusera om det inte är tillräckligt intressant. Så har det nog alltid varit. Jag har ingen diagnos det vet jag, då jag sommaren 2012 genomgick en egen neuropsykiatrisk utredning. Men jag har svårigheter att hantera min vardag, men det beror på andra orsaker. Hur kan jag då vara en bra förälder för mina barn? Jag känner ofta att jag inte kan vara det för jag inte kan vara konsekvent och jag orkar inte altid upprätthålla det jag borde för att de ska må bra.
Så till innehållet i den tredje lektionen:
Det första avsnittet handlade om vägledning och fostran. Vi som har barn som tänker och fungerar annorlunda på olika sätt måste hitta andra vägar att fostra och vägleda våra barn. Det räcker ofta inte med att berätta eller visa en gång. Barn med t ex ADHD kan vara mycket ojämna i sina kunskaper och det de uppvisar att de kan ena dagen är borta nästa. Nåja, strategier för barnuppfostran... Man * uppmuntrar önskvärt beteende * förebygger olämpligt beteende * överser med smärre företeelser * förhandlar och löser problem * tillrättavisar och sätter gränser när det behövs... Ja det låter ju inte så svårt eller hur?? Det är ju det barnuppfostran handlar om!!
När det gäller ”lätthanterliga barn” så ser problemlösningen ut så här:
lätthanteriga barn pyramid
Den största delen handlar om att uppmuntra och förstärka positiva beteenden. Mellandelen handlar om regler som barnen ofta respekterar utan tjat. Den minsta delen handlar om gränssättning.
I triangeln som gäller barnen med ADHD så präglas den oftast av mycket tjat och kritik och för lite av uppmuntran och beröm:
ADHD pyramid
Att få lägga ner så mycket tid och kraft på tjat och gränssättning gör att vi som föräldrar ofta hamnar i den onda cirkeln vid problemlösning... Det är lätt att förlora mark som förälder då och nästan ge upp, hamna mer på ”barnets nivå” och inte nå någonstans alls.
”Fem gånger mer kärlek och uppmuntran än förebråelser och kritik” - Att få balans mellan uppmuntran och gränssättning. Vi fick tips om en bok att läsa, Martin Forsters bok med just titeln ”Fem gånger mer kärlek”. Se länken:
Detta kräver ett stort engagemang och ett  medvetet pedagogiskt förhållningssätt... Att berömma fem gånger innan vi ger kritik eller uppmaning... t ex om barnet ska plocka upp en strumpa... känn på den ni!!
Frågan som vi lyfte handlade då om syskon och om att behandla dem olika. Är det rätt eller fel? Ja, vad svarar man på det? Självklart så måste man ibland behandla syskon olika, oavsett om något eller flera av barnen har eller inte har diagnoser. Barn är unika individer och därav kan vi inte se dem som ”en” individ.
Alla barn behöver förstås uppmuntran och kärlek! Det gäller inte bara barn med svårigheter av olika slag!!
Vi fick en genomgång av ett antal olika strategier för att möta våra barn med ADHD och för att underlätta deras vardag och livet i familjen, för att ha barn med NPF-diagnoser ska kunna hantera livet på ett bättre sätt.
Den första strategin handlar om att ”Fånga de goda stunderna” och det går helt enkelt ut på att visa intresse för barnets aktivitet genom att låta barnet ta initiativen och att vara följsam. Vi föräldrar ska vara uppmärksamma på barnets signaler, uppmuntra barnets idéer och kommentera beskrivande. Detta var en strategi som jag träffade på redan på Autismcenter för små barn när jag gick där med Simon. En strategi och träningsform vi hade redan med honom var ”Barnets stund”, en lekstund helt på barnets initiativ men väl medveten från mig som förälder. Det ÄR bra att aktivt delta i det ens barn gör och att låta dem styra, men gud så svårt det är ibland...
Nästa strategi handlar om att ”uppmuntra och berömma” och då fokusera på det positiva beteendena barnet visar. Vi ska inte berömma egenskaperna hos barnet utan det som barnet gör bra!! Ett exempel kan vara att barnet kommer hem från skolan. Kläderna hamnar i stort i högar på golvet men ryggsäcken hänger på hängaren i hallen... det ska vi uppmärksamma genom att tala om hur bra det är att ryggsäcken hänger där den ska, resten ignorerar vi, dvs vi uppmärksammar inte det negativa beteendet. Jag VET att det kan låta märkligt men våra barn med ADHD får hela dagarna höra det som är ”fel” och negativt. Att få det positiva bekräftat ger en positiv utveckling. Båda mina pojkar ger mig sina overaller nu att hänga upp. Tidigare hamnade de på golvet där barnen klädde av sig. Simon ställer sina skor på rätt plats etc. det blir faktiskt bättre genom positiv uppmuntran!! Genom att blanda in kritik i berömmet gör att det dåliga i beteendet får fotfäste och blir något som barnet fokuserar på, vi befäster då det dåliga beteendet.
Tredje strategin var att ge barnet ”tydliga uppmaningar” och inte ge barnet en harang av olika information i många steg. Barnet har i regel svårt med arbetsminnet och då blir flera instruktioner för mycket att omsätta i att göra. Så för att lyckas med den strategin så måste man först påkalla barnets uppmärksamhet, använda positiva formuleringar, ge kortfattade och specifika uppmaningar, ”ladda upp” med positiv, uppmuntrande energi, dela upp i steg och skriva ner/visa med bilder om det behövs. Ett tydligt kroppsspråk är bra som förstärkning och man bör undvika frågor och ”inte-uppmaningar”. Övervaka och stötta barnet, förvissa om att det förstår instruktionen och när barnet följt uppmaningen ge det beröm och uppmuntran.
Det är väl ”a piece of cake”??? Eller?? Nja, många av dessa strategier är väldigt bra, men inte alltid så lätta att i stundens hetta komma ihåg... jag har själv förlorat ansiktet som förälder... men jag lär mig än, har inte gett upp hoppet!
En sak mina barn har haft svårt med och det vet jag att barn med autism och ADHD har svår med är förändringar. Det kan vara ändrade planer för dagen... Bara en så ”enkel” sak som att hämta glasögon hos optikern kan bli katastrof om det inte är förberett innan eller att äta något annat än det man planerat till middag. Det blir katastrof, utbrott med skrik och bråk...
Jag ska berätta om hur det gick när jag tog med Simon till optikern första gången för att hämta glasögonen... Det var inte förberett innan utan en helt spontan ingivelse från min sida. Jag är mer impulsiv och tänkte att det skulle nog gå bra. Men tji fick jag, Simon som då var 5 år protesterade om ALLT, att gå in i bilen(vi fick skjuts av hans morfar då), sätta på bältet, gå ur bilen, gå från bilen, gå in till optikern, prova glasögonen etc. ALLT blev skrik, gråt och vägran att gå... Det tog lång tid att genomföra och blev svettigt för mig som förälder... folk glodde ögonen ur sig.... Hade jag talat om för Simon att vi skulle hämta glasögonen nästa dag hade det antagligen gått mer smärtfritt... Det har alltid varit svårt att spontant göra saker med barnen, men jag kan nog säga att jag är lite lik dem. Jag vill gärna att saker är förberedda för det mesta även om jag också styrs av stundens hetta och impuls ibland.
Så nästa strategi blir så att ”förbered förändring”. Det görs bäst genom att intressera sig för vad barnet gör i stunden, berätta vad som ska hända sen och om hur länge. Att åskådliggöra tiden är en bra förstärkning till detta. Jag har använt timstock t ex, den räknar ner tiden med en lampa som slocknar för varje minut eller så använder jag timern på mobilen. Jag har också en time timer.
www_timstock_verticalimg_timer
Ovan en timstock och en time timer.
Det är bra att påminna under tidens gång. T ex när barnet ska sluta spela TV-spel eller dator... Nu är det 20 min kvar, nu är det fem min kvar etc. Sen blir det kanske problem i alla fall... det har jag märkt av hemma... Suck!
Det viktiga är att genomföra förändringen även om barnet protesterar eller trilskas. Det ska göras utan argumentation, lättare sagt än gjort...
En strategi går ut på ”först - sedan”. Dvs barnet uppmanas göra det tråkiga först och sedan det roliga. Om vi tar exemplet plocka undan leksaker i rummet. Då kan det vara bra att tillsammans med barnet bestämma vad barnet vill göra eller ev få efter att uppgiften är klar. Om barnet t ex vill ha en glass så blir uppmaningen att NÄR du plockat undan DÅ får du en glass... (Vi ska undvika orden OM och SÅ...) Barnet bör vara delaktigt i överenskommelsen och den måste genomföras konsekvent och pålitligt. Protester ignoreras...  När jag har varit med båda mina barn på Autsimcenter så har jag fått uppdrag att hitta positiva förstärkare till barnen och detta är lite liknande att göra när det gäller först - sedan.
Vidare kom vi till: ”struktur i vardagen” 
  • vardagsrutiner - att ta en sak i taget, bryta ner aktiviteter i mindre steg(t ex städa rummet), bestämma dag/tid när aktiviteten ska genomföras, synliggöra genom ett aktivitetsschema, göra barnet införstått i vad som ska göras, vara konsekvent, påminna och uppmuntra samt räkna med att det tar tid...
Jag hade ett aktivitetsschema till Simon när han var liten och för honom blev det en stor hjälp att se hur veckan gick, vilka dagar han skulle till förskolan, när han var ledig, när morfar och mormor skulle hälsa på... Idag har jag skaffat en Whiteboardtavla i köket för att vi ska få en struktur i vardagen när jag har barnen. Allt för att underlätta vissa saker som duscha/bada, läsa läxor etc.
veckoschema whiteboard
  • Ordning och reda - t ex saker på bestämda platser, märkta lådor för leksaker etc, praktisk och enkel förvaring, hjälp att städa och sanera...
  • Minneshjälp -  kalendrar och scheman, komihåglappar, listor, bildstöd, inspelningsfunktion och andra funktioner i mobiltelefonen/smartfonen/läsplattan.
  • Tidshjälpmedel -  timer, timglas, mobiltelefon etc.
Jag finner strukturen i vardagen som oerhört viktigt... rutiner på morgonen är ett exempel, både för min egen del och för barnen förstås. Min morgon med barnen skulle inte fungera om inte jag stenhårt håller mig till mina rutiner... går upp samma tid, duschar, lagar gröt, väcker Simon (om han inte vaknat själv) etc. Vi måste ju gå kl 7.15 för att hinna med taxin. Under en stor del av mitt vuxna liv har jag saknat rutiner för egen del, det har gjort att jag framför allt när jag varit ledig inte haft några rutiner... när jag så fick barn så överfördes detta till min familj... Helger var jobbiga, semester eller längre ledighet än värre... Idag har jag lyckats pränta in en del rutiner även för ledighet, men det är fortfarande svårt och jobbigt att vara ledig... Jag gillar vardagens rutiner, även om de just nu ser annorlunda ut för mig p g a min livssituation. För barnen är de oerhört viktiga... jag menar bara att få barnen att genomföra vardagliga saker som att tvätta händerna efter varje toabesök eller innan maten har tagit tid... det är ju en rutin som fungerar bättre idag :-)
Sista strategin, är kanske den som är svårast att genomföra på ett riktigt bra sätt. Den kräver god planering och genomförande... det är ”belöningssystem”, något jag har använt mig av vid flera tillfällen under de senaste åren. Viktigt att tänka över innan man kan införa ett belöningssystem är att tänka över VAD som kan vara vettigt att belöna. Vi bör t ex inte lägga in läxor och läxläsning inom ett belöningssystem då läxor i första hand styrs av skolan. Vi föräldrar kan inte bestämma tillräckligt över läxorna. Inte heller bör vi blanda in pengar i belöningssystemet. Det ska vara tydligt och behandla EN sak i taget. Det måste vara anpassat till barnets ålder och utvecklingsnivå. Det ska vara lätt att lyckas med det och göras i små steg. Barnet ska vara delaktigt i det hela.
Simon hade belöningssystem i skolan och där fungerade det så att han fick poletter för genomförda uppgifter. Med dessa kunde han sedan ”köpa” aktiviteter... t ex datortid, spela keyboard eller leka med bilar.
Men för att det ska fungera väl så måste det vara väl beskrivet vad som ska göras, det måste vara överenskommet med barnet och poängsystemet klart. Vi ska inte ta bort stjärnor eller vad vi väljer att dela ut, men självklart får barnet ingen stjärna om det inte klarat av uppgiften en dag/gång. Det måste också vara bestämt när belöningarna ska delas ut,samt av vem.
Det var en gedigen lektion, med många frågor från oss föräldrar... Mycket av detta gör vi redan hemma men vi märker väl att vi måste bli påminda om detta. Att leva med ADHD (och även med autism)  i familjen ställer en hel del föreställningar om föräldraskapet på sin spets. Det blir inte alls som man tänkt sig många gånger... det man sett fungera för andra föräldrar på ett ”enkelt” sätt fungerar inte alls med våra barn. Det är bara att inse att det är annorlunda. Vi måste träna våra barn, vara mer pedagogiska och konsekventa, ha en enorm ork att alltid finnas till hands. Många av barnen kräver ständig närvaro av sina föräldrar eller andra hjälpare. Så när du ser en förälder ”curla” sitt barn ute på stan eller ser en förälder som stretar mer än någon annan med ett ”bråkigt” barn, döm inte ut den föräldern! Vi MÅSTE sopa banan mer för våra barn, det är ett faktum som även syns i forskning. Det räcker inte bara med att tala om en eller två gånger, visa en gång etc. Det barnet klarade av igår kanske inte alls fungerar nästa dag. Vissa dagar går inget alls och andra dagar är barnet precis som vilket barn som helst...
Vi fick en läxa också, att välja ut en strategi som vi skulle fokusera på hemma. Jag som många andra föräldrar på kursen valde att fokusera på "uppmuntran och beröm" riktat till BÅDA mina barn. Tyvärr har jag inte haft en hel vecka på mig då barnen är hos sin pappa från igår, men jag har kämpat på med att berömma det goda beteendet som barnen haft. Men svårt att ignorera de dåliga beteendena, det är det verkligen... Att inte tjata på barnen för att jag faktiskt tycker att de "borde klara av det" är SVÅRT! Men jag lär varje dag av mina barn. Det är helt underbart och fantastiskt!

söndag 9 februari 2014

Livet återvänder...

Jag har äntligen återfått en del av kraften i mitt liv och det känns mer än lovligt bra. Under veckan som gått har jag känt en viss glädje över att göra saker och tillfredsställelse av att göra något klart. Jag har bakat kakor, bullar, maränger och morotskaka till kalaset för Simon som vi hade igår. I fredags städade jag hela lägenheten och även om jag inte helt orkar i mål och inte blir helt nöjd med min prestation så måste jag ändå säga att detta var en befrielse... att dammsuga, torka golven och försöka plocka undan leksaker, kläder, pappershögar mm. Jag har också börjat sätta in papper av olika slag i pärmar för att ha lite ordning bland dem. Att sortera är något jag har svårt att göra. Jag ser inte direkt vad som hör ihop eller vart jag ska göra av det. När vi lämnade huset på Blåmesvägen så tömde jag över 60 pärmar med kopierat och utskrivet skolmaterial... material jag samlat på mig under alla mina år som lärare samt under studietiden. Papper jag sällan använde men ofta tittade bland när jag planerade mina lektioner. En del är förstås väl användbart men med datorer i skolan etc så blir det inte lika viktigt. Idag jobbar jag inte som lärare på min skola utan som fritidsledare. Detta var en av anledningarna till att jag så enkelt kunde kasta mitt material samt ett antal av mina kursböcker jag sparat genom åren. Jag vet inte om jag kommer kunna arbeta som lärare igen då jag anser mig inte vara lämplig för uppgiften. Idag tål jag INGEN stress direkt utan rasar snabbt om det blir för mycket. Kanske kan jag lära mig hantera det så småningom.

Jag känner ett litet hopp om att livet ska lösa sig för mig även om jag inte är där än. Jag har en stor otrygg sfär som ju mitt jobb blivit. Jag blir glad och rädd samtidigt när jag läser om andra som drabbats likt mig mitt i sin yrkeskarriär, blivit deprimerade, utmattade, utsatts för hård stress eller annan press... Jag läser tidningen Dagen som Bosse prenumererar på och i denna veckas tidningar publicerades följande artiklar som jag fann intressanta att läsa. Jag hoppas att jag kan finna den väg i livet som är min!

http://www.dagen.se/vardag/relationer/livet-vande-nar-hon-borjade-mala/

http://www.dagen.se/vardag/sa-hittade-anna-tillbaka-till-livet/

Jag blir rädd när jag läser om hur de kommer tillbaka till arbetet, hur de hittar meningen med livet och rätt sysselsättning. Rädd för att det inte blir jag. Ibland vet jag inte vad som är rätt. Ska jag satsa allt för att komma tillbaka till den arbetsplats som jag varit på så länge? Är det en trygghet att göra det efter alla mina turer? Jag går inte in på dem nu... har ältat det för mycket och gör så än i tanken. Eller skulle det helt enkelt vara lättare att se livet från en annan sida? Kanske är det inte skolans värld som är min rätta värld? Jag vill gärna se att en person som jag kan platsa där men jag är inte övertygad. Jag vet att jag är för tystlåten, tillbakadragen(introvert) och att jag med min känslighet har svårt med alla intryck. Att jag kan mitt arbete är ingen tvekan om, att jag gillar det är inte heller något att fundera över... Det är en inspiration att möta barnen varje dag och att se barnen utvecklas och lära sig nya saker är härligt!!

Ibland undrar jag vad jag "passar" för...  som HSP har jag en medfödd känslighet, ja jag är säker på att jag är HSP och att det är en del i att jag har svårt att sortera alla intryck och känslor som kommer av det. Jag är "mottaglig" för stress och dålig stämning men också för god stämning så det finns förstås en massa plus med att vara HSP.

"En arbetsplats innebär också sociala relationer. Som tidigare nämnts så tyder 
upplevelserna på en slags dubbelhet i det sociala livet som beror på en balansgång 
mellan två behov, att vara social men också att få tillräckligt med återhämtning. 
Samtidigt som man i sociala situationer kan uppleva sig som en social kameleont då 
man snabbt får förståelse för andra människor, gör behovet av att ibland få vara ensam 
att omgivningen också kan uppfatta en som introvert. Definitionen av vad det innebär 
att vara social har troligtvis utformats av och för personer som inte är högkänsliga och 
behöver därför vidgas för att även kunna inkludera personer med mer komplexa 
upplevelser. Det kan därför vara bra för arbetsgivare att känna till högkänsligheten och 
att det inte behöver vara en förutsättning att föredra ett typiskt utåtriktat socialt liv oftast 
omgiven av andra, för att ha lätt att förstå, relatera och skapa kontakt med människor."

Ovan ett utdrag från HSP Sverige. Läs gärna texten i sin helhet:

http://www.hspsverige.se/6/post/2013/11/strm-anastassiadis-m-2003att-leva-med-hgknslighet.html 

Nu när jag börjar se ljust på tillvaron så ser jag också positivt på att vara just den där "känsliga" personen. Även om det också innebär att jag kommer tacka nej till vissa saker i livet, t ex personalfester som är jobbiga på flera sätt för mig. De stora sammanhangen är uttröttande och även om jag har uppskattat att få åka på konferenser när jag hade uppdraget som lärledare på skolan så är det också uttömmande att vara bland alla dessa människor, mötas, samtala, dela med sig... Idag förstår jag varför det varit så jobbigt med dessa resor samtidigt som de varit lärorika. Vad jag bör/kan/orkar jobba med får framtiden utvisa eller hur mycket som är rimligt. Ekonomiskt behöver jag egentligen jobba heltid men för mig i dagsläget är t o m 75 % arbetstid för mycket... I alla fall i nuläget med mitt eget mående samt när barnen är små och behöver mycket stöd. jag hoppas komma tillbaka till en dräglig arbetssituation så småningom. Mycket spelar in, både levnadsstandarden idag men också min framtida pension... 

fredag 7 februari 2014

Simon 10 år

Jag kan knappt tro att det är sant! Denna lilla parvel som såg dagens (kvällens) ljus sin första dag, lördag den 7 februari 2004 runt kl 20. Liten Simon föddes. Men att det skulle bli hans namn tog några dagar innan han fick sitt namn: Simon Erik Mattias. Så här såg du ut som bebis:
Nyfödd 2 Nyfödd 3 Nyfödd… (nästan)
När du fyllde fem år såg du ut så här:
Simon 5 år
Som nybliven 7-åring:
Simon 7 år
Och idag, som en nybliven 10-åring:
Simon 10 år
Stort stort GRATTIS till dig på 10-årsdagen Simon idag den 7 februari 2014! Du är den mest underbara Simon! 

Inte för att det är synd om mig!

För det är det verkligen inte. Men nu när jag sitter här på Delselius och äntligen har fått min latte som de glömde att ge mig funderar jag på hur denna morgon blev. Uppvaknandet kl 0.30 då jag faktiskt trodde det var morgon :-/ Samuel som var uppe ur sängen en sväng strax därefter... Men sen fick jag sova tills klockan ringde 5.30. 
Ett meddelande från min fina man väntade, ingen sömn för honom  denna natt... Sjukdom i familjen. Jag vet hur det är... inget roligt, men jag hoppas han inte blir dålig. 
Simon var lättväckt idag på sin födelsedag. 10 år fyller han min stora lilla kille... ska skriva ett litet inlägg om honom senare med lite foton i. Detta inlägg är alltför deprimerande för att skriva om något så underbart...
Samuel var också lättväckt idag men ville inte gå upp, inte ta sin medicin... etc. Jag som ska försöka upprätthålla en positiv anda runt barnen fick i alla fall upp honom och han tog sin medicin under vissa protester och gick på toan... bara det är en kamp ibland. 
Taxin som skulle hämta Samuel kl 7.20 dök inte upp :-( När klockan var 7.35 ringde jag Taxi Kurir... placerades i kö och fick vänta i fem minuter. Suck!! Det hade strulat ihop sig. Samuels taxi hade av någon anledning inte kunnat komma och en ny taxi var beställd... den var vid kommunhuset och skulle snart komma... Strax före kl 8 kom taxin ÄNTLIGEN!!!! Simon och jag fick rusa till bussen som kom samtidigt med taxin. Tre bussar hade passerat förbi oss innan vi kom iväg. När vi skulle av bussen i centrum gick dörren sönder och hans buss till skolan kom... MEN vi kom av tillslut och han kom precis med sin buss! PUST! Det fanns i alla fall en liten chans att han skulle hinna i tid till skolan som börjar kl 8.15... 
Jag vinkade av min 10-åring och gick in hit till Delselius... Lugna mina nerver lite och samla ihop mig... Men som sagt... först hoppade de över mitt nummer, fick ta ny nummelapp... sen glömde de min latte jag betalat för! De erbjöd en bulle för att jag fått vänta, men jag tackade nej! 
När jag fått i mig mitt kaffe ska jag gå till affären och köpa marängbotten och bananer till "spöktårtan". Sen ska jag hem och städa samt baka morotskaka... men risken finns att dammsugaren exploderar och morotskakan blir bränd... Det är en sådan dag idag!!! Ingen bra dag alltså! 
Jag mår dåligt i mina "nerver", har huvudvärk och spöklika tankar... men vad har jag för rätt att gnälla och klaga... jag är frisk, mina barn lika så. Så ångesten måste bort, bort, bort!!!! Det är inte synd om mig!!!