söndag 6 juli 2014

Medicin eller inte - igen...

Hur mycket jag än vill att sonen ska slippa sin medicin som är en plåga att ta, så inser jag att det näst intill är omöjligt att göra något när han är utan medicin. Det blir stora påfrestningar på alla inblandade när han svänger vilt i humöret, ständigt retar sin bror eller inte är still en enda sekund. När han inte lyssnar till sitt namn eller tillsägelser, som t ex att inte gå på trottoarkanten med risk att falla ut i gatan eller bli påkörd av en bil/buss. 

Men det är jobbigt att behöva mer eller mindre tvinga honom varje morgon. Locka med belöning, hota med straff... Ingen Ipad om du inte tar medicien... Sen vara konsekvent och inte ge med sig. Bara kämpa på.

Hur får man annars ett barn att sluta retas så till den milda grad som Samuel gör. Han är på Simon hela tiden, springer efter, härmar allt Simon säger, petar på honom, tar hans saker etc. När han så fått i sig dosen av Medikinet så blir han förändrat till sättet. Då blir han lugn, eftertänksam, inte alls lika retfull. Han frågar om saker, kan leka lugnare med sina leksaker.

Idag fick han ta medicinen även om det blev protester. Skillnaden från igår blir att dagen varit så mycket lugnare. Nu är vi i och för sig inte ute och far idag utan tar det lugnt på hemmaplan. Samuel har kunnat samtala idag. Frågat om saker som intresserar honom, vi har lagat hans legobil och lugnet har sänkt sig.

Ingen vet kanske konsekvenserna av denna medicin på sikt men den räddar faktiskt vår dag. Igår hände det så många saker som inte alls var särskilt roliga att behöva bemästra. Samuel rymde t ex på armémuseum igår och gick ner till entren(vi var på plan tre), han blev sur när vi skulle gå till tunnelbanan när vi skulle åka hem och surade hela vägen... gick säkert 50-100 meter efter oss. Vi kunde inte ens se honom bitvis... Han var på Simon hela tiden och retades. På tunnelbanan fick han ett utbrott för att han inte fick fönsterplatsen och gallskrek. Gubben bredvid såg sur ut och kallade honom "lipsill"... Många förstår inte att vissa barn får utbrott eller beter sig annorlunda. Jag kan förstå att de blir irriterade men för mig som mamma är det ibland jobbigt att behöva känna att jag är en "dålig förälder" i andras ögon och att mina barn är "ouppfostrade". För det är de inte... Allt vi lär barnen tar längre tid. Att befästa helt normala, naturliga saker kan ta lång tid och kräver idogt arbete.

Nåja, jag kommer fortsätta medicinera min son, även om jag ibland förlorar den son som är galet sprallig ibland och världens goaste... Det är inte roligt att se sitt barn personlighetsförändrad och lida av övriga biverkningar medicinen kan ge. Men vad gör man? Hade han bara haft ADHD hade han sannolikt svarat annorunda på medicinen.







Inga kommentarer: