torsdag 30 januari 2014

Lektion 2: ADHD i familjen

Kursdag 2 på föräldrautbildningen för oss med barn som har diagnosen ADHD. Ännu en lärorik förmiddag med många bra frågeställningar om hur man som förälder kan/bör/ska agera då barnet har ADHD...
Lektion 2
Att ens familjesituation påverkas då ens barn har svårigheter är ju inte konstigt kanske, men att få andra att förstå är svårt. Jag har ända sedan Simon var liten fått kämpa med att förklara eller försvara vissa "beteenden" som han hade redan som liten. Att han hade en diagnos förstod jag inte förrän han var runt 3,5 år. Då först insåg jag att han inte var som "alla andra" trots att han varit annorlunda ända sedan han var liten. Med Samuel var det än mer tydligt... han var speciell redan från början med sitt lågt sittande ryggmärgsbråck... När han väl började gå vid 17 månaders ålder så insåg vi att han har något mer... han var inte still en sekund utan sprang, klättrade, hoppade etc. Lyssnade inte till sitt namn etc.
Nu lite om lärdomen idag:
I familjer där barnen har diagnoser som ADHD och autism mm (det finns ju en drös andra diagnoser också) blir påfrestningarna ofta större än i familjer där barnen utvecklas mer "normalt". Så påfrestningarna kan vara negativa genom en högre stress och trötthet hos oss som föräldrar till barn som pockar på uppmärksamheten hela tiden och som kanske behöver mer övervakning i många situationer. Det sliter hårt på parrelationen, det är lätt att drabbas av dåligt samvete för att syskon till barnen med svårigheter ofta kommer i skymundan... Det eller de andra barnen kanske inte alls får lika mycket tid och uppmärksamhet av föräldrarna. Många blir isolerade på så sätt att det är enklare att vara hemma med barnen än att hamna i de svåra situationerna när man är ute bland folk. Barnet kanske får många utbrott, låsningar, behöver ständigt pass etc. Jag har själv dragit mig för att göra vissa saker, t ex vissa utflykter, framför allt när barnen var mindre och jag var ensam med dem. det fungerade ganska bra så länge de satt i vagnen t ex men annars var det tufft. Utbrotten duggade tätt, skrik och bråk på bussen, tunnelbanan, i affären, på aktiviteten, kalaset eller vad det nu var. Men det jobbigaste har nog varit Samuel med sin gränslöshet och låga impulskontroll. Flera gånger har han sprungit ut framför bilar och rusat iväg på tunnelbaneperrongen mm. Bara att kasta sig efter och fånga in honom... otroligt påfrestande. Nu går det förstås bättre!
Att vara förälder till ett barn med ADHD innebär inte bara att vara en uppfostrande förälder, utan även en vårdande förälder. Våra barn skulle inte klara sig så bra om vi föräldrar inte skaffar oss kunskapen för att leda våra barn rätt och att vara trygg i rollen som förälder är förstås viktigt. Som förälder måste vi vara så väl medvetna om att vår 6-åring eller 9-åring inte kan klara av vad vi kanske har förväntat oss att ett barn i den åldern klarar av. Man hamnar lätt i en ond cirkel där man slutligen totalt kan tappa kontrollen då barnet inte ger sig! Om barnet t ex vill ha en glass före maten trots att det vet att glassen äts efter maten så blir sikten genom det smala fönstret inställt på just glassen. Impulsstyrningen gör att barnet tycks tjata om och om igen, vägrar ta ett nej! Detta tror jag gäller även för barn med autism. Känner helt klart igen fenomenet även för Simons del och han har ju "bara" autism.
Som förälder är det då bara att inse att man är en bra förälder trots "misslyckande" under konflikten med sitt barn. Det är så lätt att känna sig misslyckad efter en konflikt som till synes rör en bagatell för de flesta. Men trots det så är det viktigt att inte ta barnets reaktioner personlig. Som vanligt så är det viktigt att försöka vara "pedagogisk" och ta det lugnt, fokusera på det positiva som barnet gör... Då kan man komma ur den onda cirkeln man lätt hamnar i.
En annan lärdom som i och för sig inte är helt ny för mig är att våga lära känna sitt barn på nytt! Jag har själv haft svårt att veta vart ribban ska ligga när det gäller mina barn. Jag har kunskaper om vad barn i olika åldrar förväntas klara av. Det är lätt att förblindas av det även om jag är medveten om att mina barn inte kan klara av samma sak som en normalt utvecklad 7-åring eller 9-åring. Vi måste välja striderna, prioritera vad som är viktigt just nu. När det gäller exekutiva funktioner så som att klara av vardagsrutiner är barn med ADHD likt barn med autism senare utvecklade p g a att hjärnan utvecklas långsammare. Det innebär att vi i många situationer ska "dra bort" ca 30 % från barnets ålder när det gäller förväntningar på vardagsfärdigheter.
http://www.autismforum.se/gn/opencms/web/AF/Vad_ar_autism/annorlunda_tankande/exekutiva_funktioner
Det är alltså viktigt att hjälpa barnet att få ett bra självförtroende genom att låta det lyckas. Det gör vi genom att utgå från barnets starka sidor och intressen, genom att ge beröm för positivt beteende och framsteg, gärna i direkt anslutning, minska på tjatet, prata mindre och visa mer i handling, alltid ligga steget före (lättare sagt än gjort).
Lektionen ägnades också åt parrelationen, vikten att få egen tid och att ta hand om sig själv... Jag har väl nog så sent insett att jag glömt av mig själv under resans gång. Det är väl inte helt ovanligt att hamna i den sitsen när barnen mer eller mindre kräver ständig pass och inte kan lämnas själva. Jag vet att jag under flera år kämpade hårt med att klara av både barnen och mitt arbete. Mitt fokus låg på barnen under eftermiddag/kväll tills de somnat, sen hade jag jobbet kvar till sena kvällen. Inte ovanligt att jobba fram till midnatt eller mer då det var dags att försöka sova några timmar innan det var dags att gå upp för en ny dag... Att få in rutiner med barnen tog lång tid. Ingen morgon var den andra lik. Det styrdes helt och hållet av status på barnen vilket alltid varierat mycket. Idag fungerar det ganska så bra trots allt. Både morgon- och kvällsrutiner. Det känns bra.
Även syskonfråga togs upp. ADHD-center har syskongrupper för barn från 9 år. Om det är aktuellt för Simon vet jag inte. Han har ju sin egen diagnos att lära känna och ska jag vara ärlig så har jag inte pratat med honom om hans diagnos. Hur pass medveten han är om sin diagnos vet jag inte. Kanske är det dags att ta tag i det också nu. Ibland önskar jag att jag kunde klona mig, kanske en hubot skulle hjälpa :-)
Nä, det får räcka för nu... Det finns mycket jag vill dela med mig av... Livet med mina barn är så spännande och hur trött jag än må vara ibland på allt så skulle jag inte vilja ändra på något annat än det samhälle vi lever i. Vi måste bli mer accepterande över människors olikheter. Alla människor behövs i denna värld. Tack för mig! :-)

torsdag 23 januari 2014

Föräldrautbildning om ADHD

pärm kursadhd

Idag började föräldrautbildningen på ADHD-center. Samuel fick sin diagnos för ett drygt år sedan så det är dags att skaffa mig mer kunskap om hans funktionsnedsättning, ADHD. Autismen har vi varit igång med under ett par år med föräldraträffar och intensivträning på Autismcenter för små barn. Det habiliteringscentret tillhör inte Samuel längre. Han tillhör Aspergercenter, samma som Simon (även om han inte är anmäld dit) och så ADHD-center som har 6000 barn och unga vuxna inskrivna!! Ganska fascinerande att de är så många... men om alla skolbarn var diagnosticerade och inskrivna skulle det vara ca 13000 barn där! man räknar med att 3-6% av alla skolbarn har en ADHD-diagnos. 
Under de tre timmarna kursen pågick så fick vi lära oss massor om diagnosen ADHD. Den första lektionen handlade nämligen Om diagnosen ADHD, "Värt att veta om ADHD". Vi var många familjer/barn representerade, både pojkar och flickor, från 4 år - 11 år. 
Det var mycket jag redan kände till förstås då jag läst mycket om diagnosen under årens lopp, men samtidigt så är det bra att få höra någon kunnig berätta. Psykologen som håller i denna utbildning har stor kunskap då hon jobbat med dessa barn och unga i många år, först som utredande psykolog, nu på ADHD-center. En del av det vi fick höra idag var extra intressant. 
Först gick vi igenom diagnosen i sig och alla kriterier som barnen skall uppfylla för att få en ADHD-diagnos. De ska uppfylla minst 6 av 9 symptom inom uppmärksamhet och/eller hyperaktivitet/impulsivitet enligt DSM-IV. Det är inte lite det... Nu kommer diagnosticeringen av barn/unga/vuxna ändras genom den nya diagnosmanualen DSM V men den är inte helt klar än. Den är inte översatt än, men den används av vissa psykologer/läkare redan nu.
Som jag skriv innan så uppfyller 3-6 % av alla skolbarn diagnoskriterierna och ytterligare ca 5 % har en lindrigare ADHD-problematik... 
Ett problem inom diagnosticeringen av ADHD har varit att upptäcka de flickor som har diagnosen. Deras symptom visar sig inte alltid på samma sätt som för pojkar. De har i regel bättre impulskontroll än pojkar och kan vara mer inåtvända. Vi fick tips om att ta del av Svenny Kopps forskning om flickor och ADHD. Hon är barnpsykiater och överläkare på Drottning Silvias barnsjukhus i Göteborg. 
När vi pratade om medicinering av ADHD så fick vi tips om att lyssna på Hjalmar Nowak en barn- och ungdomspsykiater som är medicinskt kunnig och som vid sina föreläsningar alltid håller sig till den senaste forskningen! Honom hoppas jag få chans att lyssna på.
Vi fick en gedigen genomgång av hur vi kan förstå de svårigheter våra barn har med uppmärksamhet, impulskontroll, hyperaktivitet samt andra utmärkande drag som finns hos dessa barn. Mycket av det vi gick igenom kan jag direkt översätta till Samuel :-) Jag vet att vi som är föräldrar till dessa barn med denna problematik ofta får stå ut med kommentarer från andra som inte delar denna kunskap. Våra barn får ofta höra att de ska skärpa sig t ex i skolan eller i andra sammanhang. De KAN INTE göra det!! En erfarenhet som några föräldrar vittnade om var att när deras barn fått sin diagnos så kunde de äntligen få känna att de "inte är dumma i huvudet"!!! Det är så hemskt att barn känner så då de inte klarar av det som förväntas av dem... ADHD ökar dessutom risken för andra svårigheter som t ex inlärningssvårigheter (dyslexi, dyskalkyli), tal- och språkstörning, motoriska svårigheter, sömnstörning, autismspektrumtillstånd, tourette/tics. Dessutom ökar risken för sviktande självkänsla, kamratproblem/mobbning, trots, aggressivitet, uppförande problem samt oro/ångest och nedstämdhet/depression. Det är alltså mycket att tänka på runt denna diagnos... '
Samuels tillvaro flyter på ganska så bra och sedan han bytte skola till en liten undervisningsgrupp med särskild kompetens så fungerar en hel del bättre. Han har lättare att komma till ro, han är lugnare i sig själv... Jag tror att medicinen ger bättre effekt när tillvaron är lugnare. Sen har han svårigheter som märks varje dag... 
Vi gick också igenom hjärnans funktion och utveckling. En person med ADHD har vissa förändringar i hjärnan och dessa förändringar finns i frontalloberna. Dels utvecklas den delen långsammare för personer med ADHD, en "normal" hjärna är fullt utvecklad vid 25 års ålder, för en person med ADHD utvecklas hjärnan till ca 30-års åldern. Sen har forskning visat att det finns ett underskott/obalans av signalämnena dopamin och noradrenalin. Impulsöverföringen mellan cellerna fungerar inte normalt i synapserna. Medicinen som ges för ADHD hjälper cellerna med den överföringen.
Det kanske märks att jag inte är medicinskt kunnig men jag måste ändå säga att jag lärt mig mycket idag. Denna kunskap skulle alla ha. Framför allt människor som jobbar inom förskola/skola. För hur många barn far inte illa i dagens skola då de inte får stöd och förståelse för sina funktionsnedsättningar?? Många föräldrar vittnar om en svår kamp mot barnens skola för att deras barn ska få den hjälp och det stöd de behöver. Om barnet får en tidig diagnos och rätt stöd så får det alla förutsättningar att klara av att leva och verka i samhället... Kunskap är makt och det kan vara en räddning för dessa barn från att hamna snett i missbruk mm. 
Lite kuriosa... Psykologen tog upp en skribent som skriver för DN, Nathan Shachar som skriver för DN. För några veckor sedan publicerades en text om kemisk obalans i hjärnan, ADHD (mm) av honom som jag nästan blev mörkrädd av att läsa. Jag tror helt och fullt att vi kan ha en kemisk obalans i våra hjärnor och att det finns hjälp att få!!
Är du intresserad att läsa den som länkar jag den:
Jag känner mig inspirerad av att gå på dessa föräldrautbildningar. Våra barn är värda att satsa allt på! De är värda ALLT gott!! 

Tack!

blommor kort
Idag fick jag en fin överraskning när jag kom hem. Utanför porten mötte jag och Simon en av mina kollegor, Jenny, som lämnat blommor till mig på min dörr... En riktigt fin bukett med tulpaner från mitt arbetslag, Kobben! Det får mig att ännu mer känna att jag vill tillbaka till mitt jobb igen. Jag vill inte bara "gå hemma"... Jag VILL göra saker och vara mer aktiv. Jag vet att jag måste ta det i lugnt takt men det är ett steg i rätt riktning.
Stort tack och kram till mina fina arbetskamrater/kollegor på Kobben!!

onsdag 22 januari 2014

Leva livet

Har gått min promenad idag också, duktiga jag :-) Idag följde jag med Simon till skolan sedan jag i morse upptäckte att hans mobiltelefon inte fanns i väskan. Snacka om att bli irriterad, men som tur är låg den kvar i hallen på skolan där han glömde den igår. Nu hoppas jag att han klarar av det hela att ta ansvar!!! Min lilla stora kille...
Jag tog ut svängen lite på min promenad idag och det blev faktiskt 10 minuter extra! Så jag har idag gått i "rask takt" i 1 timme och 10 minuter. Hurra!!!! Väl hemma, kl 9 som igår, drack jag ett glas vatten och åt en banan. Nu ska jag äta lite frukost och ta en kopp kaffe. Idag hade jag ingen musik i lurarna utan tankarna flödade fritt under min promenad. Mina tankar rör som vanligt livet i stort och till en början så blev det mest en massa ältande hit och dit... varför mitt liv ser ut som det gör etc. Jobbet tar som vanligt en stor del av mina tankar. Men hur mycket jag än tänker på det så kan jag inte ändra det som varit. Jag kan inte ändra det som hänt. Jag kan bara se framåt och försöka komma över min rädsla och stärka mig själv för att klara av att möta världen igen. Jag hoppas kunna få lite mer klarhet i allt på mitt medarbetarsamtal på fredag.
I morgon ska jag gå på kurs, Grundkurs om ADHD för föräldrar till yngre barn på ADHD-center. Fem träffar är det med information och samtal/diskussion med andra föräldrar i liknande situation. Det ska bli intressant. Det är fem träffar så kursen. Mina barn lär mig otroligt mycket om livet. Nu när barnen börjar bli stora så är det ofta en fröjd att bara vara med dem, även om de som alla barn kan reta gallfeber på  mig alltsom oftast!! :-)
Nä nu ska jag ta den där kopp kaffe och en macka. Vad som väntar sedan får jag se. Kanske blir det korintkakor idag i stället. Orkade inte baka igår... Sen har jag en till klädkammare att rensa (igen)... Bara att sätta igång att leva alltså...

tisdag 21 januari 2014

Frustrerande...

Jag sitter i skiten, jag tänker mycket… jag försöker göra nytta, känna mig nyttig eller behövd eller vad som helst. Det är en ganska så meningslös bedrift att bara gå hemma… Visst, jag ska göra “trevliga saker” som får mig att må bättre… så idag åkte jag med Simon till hans skola, ja till Holmvikskogen alltså. Där tog jag till foten och promenerade ner till Ösbydalen efter stora vägen, sen in genom Hästhagen, Trallbanevägen bort mot Mariaplan. Vidare ner Chamottevägen och Hamnen. En liten sväng där innan jag gick förbi Boo Marina och Vårdcentralen. Förbi kyrkan, in i Höjdhagen, Kedjebacken (där jag åkte kana som barn på väg hem från skolan, i alla fall tror jag vi gjorde det…). Svängde in på Rutens väg i Lugnet innan jag gick hem till Skyttevägen. Hela promenaden tog väl en dryg timme. Jag var pigg i benen fram tills jag gått i ungefär 45 minuter i “rask takt” och sen blev jag stum i benen… Kämpade på ändå i snömodd (stavas det så??) och backar.
Väl hemma rann svetten om mig och jag satt en stund i soffan och glode… bryggde kaffe och år rostade mackor (lite nyttigare bröd) med ost och marmelad (inte så nyttigt!!!). Funderade över vad jag skulle göra med resten av dagen. Klockan var 9 när jag kom hem…
Jag tog mig tillslut i kragen och letade fram alla räkningar och andra viktiga papper som ligger i högar lite här och var. Sorterade dem och tog faktiskt fram en pärm att sätta dem i!!! Jisses… Ett experiment som heter duga när man är jag!! I alla fall, sitter alla räkningar i pärmen tillsammans med ett register, ett blad för varje månad detta år… Räkningarna har jag registrerat via internetbanken så att de blir betalda.
Rensat i barnens klädskåp har jag också gjort. jag har slängt ett antal väldigt trasiga barnbyxor och insett det behövs mer kläder till barnen…. tröjor och byxor, underkläder och strumpor. Får se om pengarna räcker denna månad till något nytt till barnen, antagligen inte för Simon min lilla plutt fyller 10 år om ett par veckor!
Efter min kopp kaffe i morse så blev jag helt konstig i kroppen. Samma fenomen upplevde jag igår, när jag och Bosse fikade innan han åkte hem. Jag blir som lite skakig i kroppen, eller snarare rastlös tror jag… jag känner mig konstig i magen och det känns inget vidare. Dessa symptom kan jag få när jag överdoserar kaffet med det har jag inte gjort idag. Bara en kopp med mjölk i. Jag vet att jag är känslig för koffein och vad jag läst mig till så är det vanligt bland oss som är HSP.
Nu har jag och Simon kommit hem. Borde börja med middagen men som det känns just nu är jag inte hungrig, känner mig full i magen sedan lunchen och lite olustig i kroppen. Simon gör sin läxa som han äntligen tagit hem… Han har börjat fuska med det den senaste tiden… Säger att han inte har läxor eller struntar i att ta hem dem. Ändå får de läxor samma veckodag varje vecka.
Jag gjorde en middagsplanering i söndags, men den följer jag inte. Tänker göra köttfärssås idag så räcker det i flera dagar… Det är skönt att slippa laga mat varje dag. Sen blir det pannkaka i morgon tror jag då Samuel kommer hem tidigt, hans fritids stänger redan kl 15 i morgon.
Jag vill baka också… inspirerad av Bosses dotter Annas “russinkakor” så vill jag baka korintkakor. Har ingredienserna hemma så det är bara att sätta igång, även om jag VET att det är förkastligt att baka godsaker. Jag insåg efter kalaset i Eskilstuna än en gång att jag inte har kroppsformen jag vill… Jag trivs inte alls utan känner mig som en plufsig val… Det låter tjusigt va??? Dessutom börjar nu åren utan träning att ta ut sin rätt. Jag tränade regelbundet tills för ett par år sedan och jag vet att jag mådde bättre då. Även om träningen inte botade depressionen jag drabbades av så fanns det ändå en liten grund och en hyfsad kondition.
Nä nu får jag nog sluta vältra mig i min ångset och ta tag i saker i stället. Jag ska hacka lök till köttfärssåsen och läsa “Sju sorters kakor”... en “god” bok. Sedan ska jag ta ställning till om jag ska baka något i kväll eller tänka på annat.

söndag 19 januari 2014

Hemma i min lägenhet...

Hemma igen, söndagskväll. I morgon kommer barnen hem och jag har beställt mat från Mathem. Orkade helt enkelt inte släpa hem en massa från affären i snömodden. Ganska så nöjd med mitt beslut trots allt...
Mina tankar på väg hit i eftermiddags rörde hur läget i min lägenhet skulle vara... jag har ju haft en del problem sedan jag flyttade in här på Skyttevägen, i Värmdö Bostäders hus... Bl a den dåliga lukt i badrummet som förföljt mig sedan dag ett här den 1 juli förra året.  Värmen var en annan fråga... Det har varit 26°C inne den senaste tiden och det är ganska jobbigt när det är för varmt inne.
Mötte en granne utanför porten och Bosse som är frågvis och nyfiken stannade grannen för att fråga om han hade samma problem med badrummet som vi har. Men det hade han inte. Fick däremot en massa nyttig information som kan vara bra att ha. Frågade om elbolaget Minol som sköter elavläsningen i området. Det är som Värmdö Bostäder sagt att vi i dessa hus INTE FÅR byta elleverantör. Det har nämligen gjorts ett gemensamt elavtal för alla hus... och då finns ingen möjlighet att påverka det hela. Pengarna för elen drivs in av ett riskkapitalbolag. Suck!!! I dagens Sverige får jag inte välja elleverantör och det är lagligt.
Min granne som bott i huset ett år hade också påpekat problemet med duvor på hustaken i området. Så förra året var det en expert på området här och inspekterade. Enligt Värmdö Bostäder skulle duvorna inte tillfoga något problem men enligt inspektören så är våra hus helt nerlusade med tonvis av duvbajs och det kan vara hälsovådligt. Värmdö Bostäder har muntligen lovat min granne att detta skall åtgärdas under året som kommer. Ja, det återstår att se. Värmdö Bostäder är inte kända för att sköta sina uppdrag. Se min lägenhet t ex... att badrummet ens var "godkänt" i besiktningen är ett hån. Med närmare 70-80 borrade hål i väggen, inga hängare för handdukar, inget badrumsskåp etc, tapeten uppskuren och ritad på... Ja det är ett hån! Dessutom misstänkt mögel bakom badkaret med en stank utan dess like. Att det sedan saknas vred (kranar) till elementen är också konstigt och inget Värmdö Bostäder vill ersätta... Nä det finns inga sådana att få tag på. Jo jag tackar ja!
Nä nu ska jag koppla av... Det är inte längre för varmt i lägenheten utan  nästan tvärt om :-) Tänk så det kan förändras...

lördag 18 januari 2014

Ut på resande fot....

Ja vi ska ut och åka tåg idag. Till Eskilstuna för att fira en 6-åring, Isadora. Snön singlar ner från himlen och det är vackert. Jag gillar snön men jag hoppas att den inte påverkar trafiken. Ett tidigare tåg var försenat men hoppeligen så åker tåget vi ska med i tid och går som på räls... :-)
Igår hade jag en jobbig dag. Varför? Jo vi var ute på stan och åt lunch. På restaurangen var det mycket folk och trångt mellan borden. För mig blev det till den djupaset ångest. Jag ville bara gå därifrån, men jag är en "lydig flicka" och plågar mig hellre till döds än pinsamt vänder i dörren och skämmer ut mitt sällskap. Ja, jag skämde väl ut mig ändå för jag tappade talförmågan, kunde knappt äta eller ens lyfta blicken från min tallrik. Detta måste jag komma över. Jag kan inte leva resten av mitt liv så här. Det blir pinsamt och plågsamt i längden och skämdes som bara den gjorde jag. Inte förrän sent till kvällen kunde jag känna att ångesten helt lättat. Varför är det sociala livet så förknippat med denna ångest? Jag klarar av att äta bland folk i normala fall men ändå är det obekvämt för mig. Kanske blir vinsten av det hela att jag helt enkelt inte ger upp eller ger vika. Bara tvinga mig vidare!!!
Nä nu ska jag lägga gårdagen bakom mig, blicka framåt mot dagens äventyr. Det är snart dags att bege oss iväg, ut i snön.

torsdag 16 januari 2014

Nu börjar jag min resa...

Jag är glad och nöjd över mitt beslut igår. Det känns som ett steg i rätt riktning. Jag kan inte fortsätta bete mig som att jag är ett offer för all jävulskap som finns i världen. Visst har jag fått utstå en hel del under årens lopp, men vem får inte göra det. I mitt land är det i alla fall fred, jag kan säkert gå på gatan utan att behöva oroa mig för ett skott i pannan eller en bomb som exploderar...
På något sätt handlar det väl om vad som blir av livet. Ska jag fortsätta sitta hemma och känna mig missmodig resten av livet? Nä, det är jag inte beredd att göra. Att jag är en skör människa har jag nog anat under lång tid men valt att tänka bort så gott det går. Det ska jag sluta göra. Bara för att jag är en skör och mer känslig individ än många andra har ingen annan rätt att sätta sig på mig eller trycka ner mig. Jag behövs i denna värld likt alla andra som är HSP. Att vara introvert och tyståten är inte ett hinder. Det som för mig blivit ett hinder är jag inte tycker mig passa in i formen där vi ska vara stöpta. Jag är ingen "tuff" eller hårdnackad människa, jag är mjuk, snäll, empatisk och vänlig. I alla fall i de flesta fall. Men jag vet att jag måste lära mig ryta till som ett lejon ibland. För i denna värld vi lever i går det inte att bara vara "snäll". Det har jag fått lära mig, genom den hårda skolan. Jag har under mitt vuxna liv stött på patrull många gånger. Det har format mig till den som jag varit fram tills idag. Men nu börjar resten av mitt liv. Nu börjar min resa. Jag kommer söka den hjälp jag tror blir bäst för mig. Här i min blogg fortsätter jag skriva om det som faller mig in, så det är bara att hänga med....
Livet för mig är som ett stort öppet hav just nu... ett hav som jag måste bege mig ut på. Min båt är liten och havet är stort... men det är mitt hav och min resa. Just nu vilar havet ganska lugnt i solsken. Hur det blir sen vet jag inget om. Det får framtiden visa...
sol och vatten
Bilden ovan är från det underbara Björnö...

onsdag 15 januari 2014

Efter mötet

Idag har varit en svår dag! Ångest från helvetet är bara förnamnet och min fina man fick stå åt sidan. Men nu är orsaken till ångesten avklarat och jag kan gå vidare. Att vara sjuk i depression och ångest vet ni som varit det hur överjävligt det är! Ni som inte varit drabbade av djup depression, var glada!
Jag är på väg hem nu från mötet på kommunen. Mötet rörande min framtid. Mitt arbete som jag värderat högt och kämpat för och med!
På väg mot mötet, dvs på promenaden i vinterkylan lossnade min ångest. Jag inser att det är min framtid det handlar om. MIN FRAMTID!!! Ska jag låta ångesten ta över? Nä! Det går jag inte med på!
Nu när mötet är över, har jag ont i magen men jag är NÖJD med resultatet.... Det blev ett bra möte! Jag vågade vara ärlig! Jag har insett att jag INTE VILL gå hemma till den sista februari!! Jag har väl äntligen sett det svart på vitt hur dumt och eländigt det är att älta det som varit! Den tiden kommer ändå inte tillbaka! Kanske är jag lite väl säker på detta men jag är övertygad om att jag behöver denna inställning! Annars är livet svårt att leva!
Det som kommer hända nu är att kommunen tar kontakten med läkaren och F-kassan för ett möte så snart som möjligt! Ett möte om hur jag kan komma tillbaka i arbete. Min uppgift blir att återskapa lite av kontakten med "verkligheten" nu. Hälsa på, delta i något möte etc. Sen ska jag ta kontakt med mottagningen för att se om det överhuvudtaget går att få tid hos en terapeut. Jag har ju min arbetsterapeut men en samtalskontakt eller KBT vore ju bra också! Bara något HÄNDER!!! Jag ska fokusera på att stärka mig själv, bli bättre på att inte ta på mig sådant som inte är mitt ansvar.
Jag vet att detta kommer bli en tuff resa. Men jag ser ingen annan råd än att anta utmaningen detta innebär. Livet är ingen dans på rosor. Trots att jag är HSP och mer känslig än andra så måste jag servera mat på bordet hemma och betala hyran. Jobbet får helt enkelt bli min inkomstkälla, resten av livet mitt "kall"! Jag vet att det kan gå att leva så! Jag ska klara det!

tisdag 14 januari 2014

Mig äger ingen!

Nu är den utläst! Åsa Lindeborgs skildring av uppväxten med sin alkoholiserade pappa i Västerås. Den var verkligen så fängslande som jag fått höra att den skulle vara. Mitt läsande har varit begränsat under flera år nu då skallen varit full med annat men läsning är verkligen befriande på många plan, allra helst då det berör något verkligt eller känslosamt. Jag försvinner inte längre in i boken som jag gjorde när jag var yngre. Tyvärr. Det kan jag sakna. Idag har jag kanske det förhållandet mer mot musiken som jag djupdyker i.
Nåväl, jag rekommenderar verkligen "Mig äger ingen" av Åsa Lindeborg!
mig-ger-ingen_15953639
Nästa bok på tur är Kristian Gidlunds "I kroppen min", samt Dan Josefssons "Mannen som slutade ljuga". Den senare har jag redann läst en tredjedel av och den är mycket intressant... Jag fascineras av historien bakom psykoterapin bl a men också av det som skapade seriemördaren Thomas Quick.

Historier som berör...

På nyheterna igår rapporterades det om ett misshandlat spädbarn i södra Sverige. Det fick mig att tänka på en familj jag följde genom mammans blogg på Myspace 2007. Jag funderade över hur det gått för deras son som fem månader gammal blev så illa skakad av sin barnvakt att han drabbades av Shaken Baby Syndrome. Det var så oerhört tragiskt och jag insåg att det var vanligare än jag trodde då. Så idag tog jag och sökte upp denna pojke som hette Kaleb Schwade för att se att denna lilla pojke dog i januari 2011. Han blev bara fyra år gammal... När jag följde denna familjs kamp för sin son så var Samuel dryga året och jag var helt tagen av detta. Hur kan någon öht tillfoga en liten baby skador genom misshandel. Jag förstår det inte.

måndag 13 januari 2014

Livet från den ljusa sidan...

Varför ska livet alltid se så svart ut funderar jag ofta över. Det behöver ju inte vara så eller hur? Det mesta av livet kan vi ju själva påverka tänker jag. Alltid lite klokare efter ett möte med psykiatrin... eller inte.
Idag skiner solen ute och det är ca -7°C. Det är måndag förmiddag eller kanske lunchtid. Detta inlägg började jag tänka på när jag gick från Båtsmannen och hem efter mitt samtal med arbetsterapeuten. Jag får fram var jag tänker när jag pratar med henne. Så enkelt på något sätt. Jag VET  ju att det inte är något "fel" på mig även om många av mina symptom visar något annat... kanske en "felkonstruktion" i jämförelse med det som anses "normalt". Jag är långsam, tänker mycket, svårt att slutföra, lite impulsiv att påbörja något annat trots att jag inte är klar med det jag börjat med... "spontanist" kallade Bosse mig :-) Det kanske stämmer, kanske är jag en spontan människa. Det låter ju positivt... Jag har svårt att ta itu med saker som är enkla att genomföra men än svårare att komma igång med det som känns svårt. Ja det är väl inget konstigt?? Eller är det så??
Jag tog också upp mina tankar som mal i mitt huvud om min "försvunna" historia. Dvs att jag har svårt att minnas saker från min uppväxt, även ganska stora förändringar är som bortsopade ur min skalle. Varför undrar jag, är det så svårt att minnas åren i högstadiet, de roliga saker som hände eller de jobbiga... Var det jobbigt på något sätt? Jag vet inte.
Några sommarveckor 2012 ägnade jag mig åt att sitta hos en psykolog, ett par timmar åt gången vid ca 6 tillfällen. Vi pratade om min barndom och mitt liv. Det var en del i den neuropsykiatriska utredning jag genomgick då det fanns misstanke om ev svårigheter inom ADHD/ADD. Det var dels min egen misstanke men även ett psykologutlåtande. Vad lätt det är att misstro sig själv... eller vilja skylla på något "annat"... Jag hade redan då förstått att jag även är HSP(highly sensitive person), och påbörjat min resa genom det som finns att läsa. Jag tog upp det med psykologen som utredde mig men det hade han inget tycke i alls. Han konstaterade bara att mina problem inte var av neuropsykiatrisk karaktär utan kom sig av långvarig nedstämdhet, redan i barndomen. Ja det är mer än jag vet... Var jag nedstämd?? Eller var jag HSP, ett känslig barn som inte fick rätt stöd i livet?
Nåja, i alla fall så känner jag att det är dags att vända blad. Att se livet från den ljusa sidan, att se solen som den källa till liv och värme som den är. Jag kommer inte undan min oro över framtiden, jag kommer inte sluta grubbla eller fundera över livets nyck bara så där... Men jag ska försöka se det positiva med varje dag av mitt liv. För det händer bra saker också. Jag måste själv se till att bygga upp en tillvaro med fina minnen och bilder. Inte bara älta det som kom ur det svarta i min tillvaro.
Jag vet att jag har en tuff resa framför mig. Bara att ta in detta med att vara HSP, att se fördelarna med det är tufft. Jag har alltid känt mig som en udda fågel i alla sällskap, eller känt att jag inte tillhör denna värld. Jag har trott att min person är blyg, rädd för allt, och inte har något att komma med. JA jag är ganska blyg av mig till sättet, men om jag träffar "rätt" människor så blommar även jag ut i samtal om det som intresserar mig och min person.
På mötet med min arbetsgivare på onsdag kommer jag att hålla en ganska låg profil, men försöka vara tydlig med vad jag vill. Även om jag faktiskt inte helt och fullt vet VAD jag vill med yrkeslivet. Jag vet att jag har bra kvaliteter som pedagog, vare sig det är som lärare eller som fritidsledare. Jag vet att jag mycket väl klarar av stora delar av jobbet, i alla fall när jag mår bra. Nu har jag haft oturen att gå igenom en hel del svåra, tunga händelser under ett par år som jag inte har kunnat bearbeta på olika sätt. T ex sorgen över att båda mina älskade ungar har diagnoser. Det var tunga besked att få, även om jag aldrig tvekat att genomgå utredningarna för att få veta. Men jag vet att mina barn alltid kommer att ha sina diagnoser med sig, de kommer alltid ha vissa svårigheter. Om inte samhället förändras och blir mer tolerant mot olikheter så tror jag att det kan bli svårt för dem att hanka sig fram men jag väljer att tänka att det kommer gå BRA för dem!! Min mammas plötsliga bortgång 2010 var också jobbig och svår. Oavsett hur gammal man är så var hon min enda mamma och hon fattas i mitt liv. Hon lämnade detta jordeliv alldeles för tidigt...
Detta inlägg blev långt mer personligt än jag hade tänkt mig. Men jag tror att det hjälper mig att skriva... Kanske finns det folk som tycker det är "fel" att skriva om sina personliga "problem" eller vad jag nu ska kalla detta, men man väljer själv vad och om man vill läsa. ;-)

lördag 11 januari 2014

Tänkte inte skriva...

... för jag har väl inget att säga. Inget nytt har hänt utom att det var vitt ute i morse. Vi fick vakna tidigt idag då Samuel min lille prins hade satt larmet på 5 på telefonen han lekte med igår kväll. Nu i kväll har jag kollat noga och stängt av min gamla iPhone 4. Vill inte vakna kl 5 i morgon också.
Bosse har rensat avloppet i badrummet som slammat igen riktigt ordentlige och inte osat gott alls den senaste tiden... Igår kväll trodde jag att jag skulle kvävas i badrummet sedan jag stängt fönstret. Det var ju trots allt minusgrader ute... Kallt inne med andra ord! Nu till kvällen så är det helt ok igen. Men jag hoppas på en redig koll av badrummet då det verkar finnas mögel bakom badkaret... Värmdö Bostäder sköter om sina bostäder väl... NOT!!!!
Barnen har varit till frisören idag och jag blev 400 kr fattigare. Men nu slipper barnen ha håret i ögonen i alla fall... Det blev riktigt fint faktiskt.
Samuel 1Samuel mixSimon1Simon mix
Bosse har lek med min nya dator idag och jobbat på att lägga in operativsystemet Ubuntu och det var sannerligen inte lätt. När väl Ubuntun var inlagd gick det inte längre att nå Windows 8.1 men NU.... har han lyckats få igång Windows. Själv skulle jag ALDRIG våga göra en massa meck med datorn. Nu vidare ska vi se om OS Ubuntu fungerar också. :-) Nu ska jag bara lära mig själv att hantera datorn så jag kan få ut maximalt av min nya HP dator!!!
Själv har jag inte fått mycket gjort. Monterat ner granen HURRA!!!!! Så nu ska bara några gardiner bytas ut. I morgon vankas städning och kanske lite lek i snön!! I övrigt så har jag mest varit trött och funderat över livets viktiga frågor...

fredag 10 januari 2014

Blir det vinter nu?

Det snöade i alla fall ute och blåser kallt så nu går jag inte ut något mer idag! Punkt slut!!
Ungarna är hemma och snart kommer gubben också :-) Underbart med helg! Simon spelar Mario kart, Samuel pysslar med sitt senaste intresse, tidtagning... Siffror ÄR hans liv! Det bara är så:  -"mamma, får jag låna din mobil?" och vips så snurrar tidtagaruret igång!
Min nya dator kom på min födelsedag så nu sitter jag för andra gången idag vid den... Såg två avsnitt av "Hem till gården" på Telia play.... Testade en av apparna också, Facebook, men hur f*n loggar man ut från den?? Det var klurigt, men jag får väl lära mig Windows 8.1 eller hur? Nu har jag ju all tid i världen. Datorn får bli min terapi! Något annat får jag ju inte! Bara en drös mediciner.
På onsdag är det möte med jobbet, REHAB-möte och det känns ganska bra trots allt. Jag måste ju komma igång igen och sluta vara så rädd, sluta vara så orolig etc. Det är ju helknasigt att vara som jag är. Men det faktum att jag känner mig som ett "UFO" på denna planet säger ganska mycket! Nervös. Ja det är bara förnamnet!!! Jag vill gärna tro att det ska gå bra, men det hänger ju på mig... vart är självförtroendet när man behöver det!?! Varför blev jag så jävla känslig?? Hur överlever man som HSP i denna värld? Allt går för snabbt, det finns ingen tid för paus eller eftertanke...
Ett inslag hämtat från sidan:
Typiska kännetecken för HSP?
Nedan följer en uppräkning av några vanliga och utmärkande kännetecken för en HSP-personlighet. Ingen individ har alla dessa men bör, för att betecknas som HSP, uppfylla en majoritet av dem:
  • Föredrar att stå vid sidan av snarare än att kliva rätt in i en ny social eller rumslig situation, för att därigenom få tid på sig att observera och reflektera innan man aktivt engagerar sig i situationen.
  • Är väldigt medveten om detaljer, nyanser och små kontraster.
  • Vill överväga alla detaljer och möjliga konsekvenser innan man handlar. "Gör det en gång och gör det rätt." Detta medför att man som HSP fattar beslut långsammare än många andra, är mer medveten om risker och möjligheter, och anses långsam men korrekt eller rent av perfektionistisk.
  • Är mer medveten om andras tankar och känslor än vad de flesta är, p.g.a att man är duktig på att fånga och tolka sociala icke-verbala signaler. Vilket gör att man ofta gissar rätt med hjälp av sin intuition.
  • Åsamkas ofta större lidande p.g.a. dåliga uppväxtförhållanden än vad andra gör, men kan också ha vunnit mer än andra om man har vuxit upp under goda förhållanden.
  • Handlar mer samvetsgrant än andra p.g.a att man är så starkt fokuserad på orsak och verkan (d.v.s. risker och möjligheter). Vanligt är därför att man som HSP tänker att "Tänk om alla lämnade skräp efter sig på det viset" eller "Om jag inte blir färdig med mitt jobb i tid kommer jag att sinka andras".
  • Är ovanligt bekymrade över sociala orättvisor och miljön, samt uttrycker ofta ett starkt känslomässigt engagemang. T.ex. "Jag kunde inte bara stå där och låta det hända henne" eller "Jag försökte under flera år aktivt att få andra att förstå innebörderna av den globala uppvärmningen".
  • Behöver inte så mycket stimuli för att bli överstimulerad eller upphetsad. Detta leder till att man ofta har sämre prestationsförmåga än andra, t.ex. vid tävlingar, framträdanden, vid tal i offentliga sammanhang eller när man träffar en välomtalad människa för första gången, om man observeras av andra när man utför en syssla, vid tidsbegränsade tester samt på platser som är högljudda eller vid större folksamlingar.
  • Är begåvad, är konstnärlig eller har en passion för att ta del av olika konstformer.
  • Har ett starkt spirituellt intresse och utövar det.
  • Beskriver ofta en större känslomässig reaktion än andra vid olika händelser.
  • Upplever ofta förändringar i tillvaron som stressiga.
  • Har ofta ovanligt livliga eller färgstarka drömmar.
  • Minns att man haft sådana här särdrag redan som barn.
  • Klagar mer än andra över att man är överstimulerad eller över att vissa miljöer upplevs som obehagliga.
  • Har en större sensorisk känslighet — darrar lätt, har ett mer reaktivt immunförsvar och har en lägre smärttröskel. Får ofta större reaktioner av koffein och mediciner än vad andra får.
  • Pratar på ett hänsynsfullt vis, ibland på ett indirekt sätt. Ger antydningar i stället för direkta uppmaningar.
  • Tycker att naturen har en särskilt helande och lugnande effekt, eller att man oftare än andra blir rörd av dess skönhet. Förtjust i djur, växter och att vara nära eller i vatten.
Alltså.... detta ovan är som en beskrivning av hur jag känner för livet idag... hur jag fungerar osv. Hur överlever man i en tuff värld?

tisdag 7 januari 2014

Som ett barn på julafton ;-)

Med tindrande ögon och ett glatt leende... Min man alltså :-) <3 Han sitter där med den nya datorn och hämtar hem uppdateringar och annat. Själv står jag i köket och bränner pannkakor samtidigt som jag bloggar lite.
b och dator
Bosse och dator
dator
Sen har vi firat min födelsedag alldeles lagom idag. Barnen har varit hemma eftersom Simons fritids var stängt idag. Åkte till Nacka Forum och åt en god lunch. Pizza till barnen och pasta till Bosse och mig. Fick fina blommor av min man och ja, en bättre dag får man leta efter.
rosor
blomma
I morgon stundar vardagen igen, barnen ska till skolan, Bosse ska hem till sitt och jag ska tillbaka till läkaren. Denna månad som jag varit hemma har förstås gjort att jag idag mår bättre, men jag är mäkta irriterad över att jag inte fått samtalen som jag blivit lovad. Det innebär att jag inte känner mig ett dugg tryggare i allt som rör livet utanför bubblan här hemma. Hur ska jag kunna gå tillbaka till jobbet när INGET har förändrats nämnvärt utöver att jag sover bättre på natten... jag är lite gladare förstås. Men grundtryggheten inom mig är bortsopad... jag MÅSTE få hjälp! Jag klarar inte av att gå så här längre, jobba någon månad eller ett par och sen falla igen. Jag ORKAR inte med det!!
Nog om detta tugg... nu ska barnen äntligen få pannkaka.... PUST!

söndag 5 januari 2014

Doften av stekt kål...

B lagar mat
Skära kål

Doften av stekt kål med sirap sprider sig i det varma köket. Jag blir varm inombords av att bara få vara och njuta. Bjuds på middag av min älskade man idag, kålpudding med lingon och potatis. Så här bortskämd med lagad mat hemma har jag inte blivit sedan jag var barn och mamma eller pappa stod vid spisen... Varannan vecka i Hökarängen har jag fått komma hem till dukat bord. Det är sannerligen en lyx. Ibland känner jag att jag bara låter mig svepas iväg. Men ibland kan jag få ångest över att jag gör för lite. Det känns lite skämmigt att inte göra själv, att inte hjälpa till. Jag har dessutom fått komma på mig själv med att jag är ganska så lat när det väl beger sig... Suck! Vem är jag funderar jag, är det rätt av mig? Jag är van att stå vid spisen, fixa maten etc. Och visst gör jag det. Men inte lika ofta när vi är tillsammans.

Idag befinner vi oss hemma hos mig. Så nog borde det vara jag som lagar maten?? Men jag låter mig svepas bort i doften från spisen och ugnen. Jag får väl ta disken i stället??

Fan vilket bra liv jag lever idag. Även om det finns mörker inom mig så lever ljuset och tar mer plats i mitt inre. Efter ett år tillsammans så känns allt bara bättre än någonsin. Får man verkligen vara så här lycklig?

Pust!


Snart dags för god natt från min sida... Men måste ändå säga att trots få läsare så har jag i alla fall fått napp på ett databord tack vare min tidigare, underbara kollega Birgitta :-) Det är ju häftigt att se att någon läser... en ny vän på FB också att dela tankar med. Det är inte helt fel! Har känt mig ganska ensam om att vara en sådan där känslig person, inte så att jag gråter för allt, utan för att känslor i rummet förstärks, jag känner av stämningen i olika sammanhang och det gör ont ibland. Ett exempel är när jag hör människor bråka, gapa på varandra, ilskna röster... det gör ONT i mig då. Men även glada stunder kan smitta. Inte minst när jag ser barn leka och ha roligt... :-) Det är väl en del i att vara 100 % HSP! Något jag delar med ca 20 % av befolkningen!

Nu är klockan midnatt och jag har suttit här med datorn i högsta hugg en timme... Kopplat mina två bloggar till Bloglovin. Kanske någon hittar mig där och ser det jag skriver?? Det kan ju inte vara fel. Eller hur??

Simon och ekarna gick på Svt 2 idag. En varm, fin och mycket sorglig och tänkvärd film... Den vet jag stod i mammas bokhylla. Jag plockade fram den flera gånger, men läste den aldrig. Det borde jag gjort! Men filmen var välgjord och mycket bra.
simon-och-ekarna-poster
TRAILER-+Simon+och+ekarna+

lördag 4 januari 2014

Hemma igen!

Att vara på hemmaplan känns oftast bra efter en resa, så även för mig trots att jag inte reser så ofta som jag kommer hem :-) Att leva som särbo är en boendeform som för all del passar mig väldigt bra på många sätt och vis. Det är skönt att slippa tristessen hemma, framför allt då barnen är hos sin pappa.

Veckan i Hökarängen har varit bra som vanligt. Livet tuffar på, och ett nytt år stundar. Vi har ätit gott, promenerat lite lagom, jag har shoppat lite. I torsdags köpte jag så en mobiltelefon till sonen, den ska han få på måndag då han och lillebror äntligen kommer hem. Det blev en Samsung Galaxy III mini. 99 kr i månaden i 24 månader hos Tre, ett bolag jag aldrig haft själv tidigare. Jag tror han kommer bli nöjd. Jag ska fixa i ordning den med de viktigaste telefonnumren och annat smått och gott :-) I går hälsade vi på hos Bosses morbror Holger. Han är 100 år fyllda, och det var ett fint besök!

Sen har jag blivit med en HP-dator också. En HP Pavilion 500-101 eo. Beställd från Komplett.se för knappt 5000. Min stationära HP har börjat krångla och "dör" alltför ofta och jag tror på att ha en rejäl stationär dator. Nu måste jag utrusta lägenheten med ett databord också... Men sen blir det till att hålla i slantarna. Det blir inte mycket när man lever på sjukpenning.... men även det kanske ändras snart. Jag vill ju jobba, men jag måste fungera både på arbetsplatsen och hemma. För närvarande är jag i en situation som gör att arbetet inte fungerar i topp och det måste jag lösa. Jag har insett att det är svårt för mig som HSP och deprimerad att klara av skolmiljön och mina arbetsuppgifter på fritids. Det finns i princip inga möjligheter att dra mig undan när det blir för mycket och trots att jag börjar jobba först runt 9.30 på dagarna så är jag slut kl 14. Det är inte ok, vare sig för mig, mina kollegor eller barnen jag jobbar med. Vad jag kan göra i stället vet jag inte. Det är min största orsak till ångest just nu. Kanske är det dags att värdera om mitt yrkesliv helt utifrån det jag idag vet om mig själv och varför jag fungerar som jag gör. Det är inte bara "fel" på mig något som jag väl trott länge. Jag måste inse att min personlighet har vissa begränsningar samt att jag också behöver stärka min självkänsla och mitt självförtroende. :-)

Nåväl jag ser ljust på året som kommer trots det grådassiga vädret som denna "vinter" bjuder oss på. Det ska bli ett förändringens år och utan att lova för mycket så vet jag att jag måste börja hos mig själv och ställa krav på vården att de hjälper mig framåt, sen hoppas jag att jag finner styrkan att ta tag i resten också. Mycket av styrkan finner jag hos barnen och livet med dem. Att få hem dem på måndag blir toppen!!

onsdag 1 januari 2014

Årets första dag...

Ivanhoe på TV 3, traditionell potatissallad och rostbiff... Fan vad roligt jag är. När jag började glo på Ivanhoe varje nyårsdag vet jag inte, men så har jag gjort i åratal. Idag fick jag bästa sällskapet i soffan med mig <3 Det betyder allt att få börja året tillsammans med mannen jag älskar. Det får mig att känna ett lugn inför året jag står framför. Jag har mycket att stå i. Jag är i processen att reda ut mitt liv, hitta mig själv och förstå. Jag vill hitta tillbaka till mina inre minnesbilder från livet. Kanske är det överskattat och onödigt men mina minnesbilder är futtiga och fattiga. Bli fundersam när andra berättar om upplevelser sedan barndomen, eller känslor som de minns. Jag minns inte ens semestrarna med familjen då jag var tonåring. Vad FAN har hänt mig?? Antagligen ingenting men något har fått mig att "glömma" något jag borde minnas.
2014 ska bli mitt år. Mitt och barnens. Mitt och kärlekens. Mitt och min framtids.
Boken jag läser om HSP, Highly Sensitive Persons, leder mig in i tanken om VEM jag ÄR och varför jag reagerar så jäkla starkt på vissa händelser och intryck livet ger mig. Jag börjar förstå att jag kan ha svårt med relationer p g a att jag är ganska introvert och rädd för att göra bort mig. Jag känner mycket och tänker än mer. Jag får inte stressa denna process. Jag måste leva ett liv som passar mig. Många av oss som är HSP upplever som jag en stor känsla av ensamhet, och att andra inte alltid förstår varför vissa saker är jobbigt att göra.
Nä nu blev jag för funderande igen. Jag tror jag ska ta tag i något helt annat nu. Min dator hemma har krånglat mer än lovligt mycket senaste tiden och jag står inför valet att låta det bero eller köpa en ny dator... Har hittat en bra HP-dator för knappt 5000... Sugen är jag att slå till :-)
HP-Pavilion-500-023eo-(E5F72EA)